Ordning och reda

Jag anser King Crimson vara proggrockens urfäder, de gudar som skapade ett helt nytt Universum. Deras förstlingsverk, "In the court of the crimson king" (1969), står inte bara som proggens absolut bästa skiva utan också för mig som världens bästa. Med det sagt ska jag villigt erkänna att jag har dålig koll på deras skivsläpp efter 1974. De påföljande decenniernas till synes ändlösa ström av skivor har gått mig något förbi. Delvis på grund av fördomar, det ska sägas, men också av brist på intresse. Mina fördomar sade mig länge att proggens förgrundsgestalter, oaktat bandtillhörighet, sorgligt nog tappade fokus under de första åren av 1970-talet och vid dess mitt så kapitalt misslyckades med att läsa korten att deras väg nu var utstakad mot en oundviklig undergång. Emellertid så har det visat sig, efter ett enträget empiriskt arbete från min sida, att så förhåller det sig icke. Det första tecknet på detta kom för några år sedan då jag inhandlade, mot min innersta vilja vid denna tidpunkt, Camels "Nude" (1981). Jag kunde snart konstatera att musiken förvisso skilde sig från deras tidiga 70-tal men inte bortom igenkännlighet och vad än viktigare var inte bortom njutbarhet.

King Crimson första tre skivor är något av det absolut mest njutbara som finns att lyssna till. Jag förkastar hemskt gärna den traditionellt vackra musiken för Crimsons verk, för ska sanningen fram så har de, mycket subjektivt betraktat givetvis, skapat de skönaste stycken jag någonsin hört. Förutom denna skönhet rymmer de också en hel del kantighet, kraft och själfullhet som är svår för andra band att riktigt nå upp till. Efter "Lizard" (1970) förändras de gradvis till ett hårdare sound som når ett klimax på plattorna "Larks tongues in aspic" (1973) och "Red" (1974). Den senare med avslutande eposet "Starless", ett stycke av alldeles fantastisk skönhet. Men där tar det slut. Robert Fripp packar ner sin gitarr och upplöser bandet för att ge sig ut på andra äventyr. 1981 återkommer han med en ny sättning och de släpper skivan "Discipline". Jag har inte haft någon synnerligt nära relation till detta alster. Visst, jag har lyssnat men fan så lite jag har hört. Idag fick jag hem den i brevlådan och jag är mållös. Det är en makalös platta som känns extremt modern för sin tid. Till skillnad från Genesis samtida platta "Duke" (1980) så låter "Discipline" mycket mer disciplinerad (hmm...) och fokuserad, detta trots att jag fullkomligt avgudar "Duke". Det är ett stycke hård progg med popkänsla, förankrad i det nya. Robert Fripps förmåga att förändra bandets riktning, från sagolik progg via hårdprogg med inslag av fusion till New wave-doftande progg-pop visar på ett utpräglat geni, obändig och stark. Trots att de på sin tid, i synnerhet med plattan "Three of a perfect pair" (1984), anklagades för sell-out till förmån för poplistorna så kvarstår deras insatser under det tidigare 1980-talet som betydligt mer "sann", om man kan tala i sådana termer, visavi proggens ideal än exempelvis Genesis som måhända aldrig riktigt förmådde städa ut sina rötter ändock gled mer och mer in på en rent popbaserade arena. Jag ser inga problem med detta. Min hjärtinnerliga uppskattning för Genesis oavsett musikalisk riktning är inget jag sticker under stol med. Men! Jag föredrar King Crimson i alla väder och definitivt alla, som det har visat sig, kläder. Innebär denna kärleksförklaring till "Discipline" att jag föredrar den framför de tidigare? Njae, det vill jag inte mena och jag håller definitivt inte den framför THE musical statement of yesteryear, det vill säga "In the court of the crimson king".