Rolling Stones, World's greatest ROCK'N'ROLL BAND! Hrpmf... I beg to differ faktiskt. Jag har ett allt annat än gott förhållande till Stenarna. Det är inte det att jag försöker göra mig märkvärdig och likt en kissnödig högstadeisatanist kissa på församlingshemmet, med skev blick tumma mig igenom Satansbibeln och på vaga grunder förkasta det som är heligt för vissa, en stor del av Jordens befolkning faktiskt. Nej nej nej, det är inte alls på det viset. Jag är en mycket tolerant man, på gränsen till likgiltig i vissa fall, och kan förvisst ha förståelse för kärleken till musiken, till Rolling Stones. Men jag behöver inte hålla med.
För mig är Rolling Stones ett band som under 50 års tid knappt förändrats överhuvudtaget. Jag har ännu förhoppningen om att kastas handlöst in i deras musik och förälska mig förbehållningslöst men så kommer det förmodligen inte bli. Rolling Stones musik är i huvudsak trist. Visst, visst, jag gillar också en del av deras repertoir men de har i min bok bara gjort en enda riktigt bra platta, 1973 års Goats head soup. Kanske gillar jag den för att det inte låter Rolling Stones? Eller, klart det låter Rolling Stones. Men ändå inte. Det finns något bräckligt i ljudbilden. En distad clavinett svävar som en olycksbådande fågel över alltihop, Jaggers röst framstår frustrerad och blåset tillför musiken en ytterligare dimension. Goats head soup framstår som plattan där alla måsten och borden kastats åt helvete och ersatts med musikalisk ilska. Jag har aldrig förstått Exile on Main St. och kommer inte förstå storheten i Let it bleed eller Sticky fingers. Men Goats head soup förstår jag. Jag fattar! (Rolling Stones bästa låt, för övrigt, 100 years ago finns givetvis med på skivan.) Kasta allt annat, det är på Goats head soup genialiteten lyser igenom som en diod i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar