Grillerna i mitt huvud driver mig till inköp av ibland överhastad art, någon gång med besvikelse som resultat. Så icke i detta fall. Tidskriften Classic Rocks recension av The Move-boxen blev till en manisk besatthet att införskaffa den. Mina förkunskaper om The Move bestod av, som var god rock- och popkonässör, att sättningen hyste embryot till ELO samt hittarna de hade med Fire brigade och Blackberry way. En skiva hade jag sedan tidigare, den spretiga men njutbara Message from the country. Jag levde också med planerna att inköpa Shazam som på vissa håll hyllas som en mycket bra progg-/hårdrocksplatta. Som ofta är fallet med boxar innehåller de både genialitet som trams, The Move-boxen är inget undantag.
Det talas ofta om The Moves (påstådda) förakt för listplaceringar och framgång, att deras diskografi skulle vara full av medvetna försök att spoliera sin egen framgång genom att tramsa till och/eller göra musik som svårligen tilltalar en större publik. Jag åberopar rätten att inte hålla med. Förvisso innehåller boxen skojfriskt material (ex. The duke of Edinburgh's lettuce) men på det hela taget ger samlingen inte bevis för att The Move skulle vara mer excentriska än andra samtida band. The Who ståtar likaledes med allvar och komik. Vem minns inte Happy Jack sida vid sida med So sad about us (den sistnämnda en av popens stora mästerverk för övrigt) eller Beatles Ob-la-di ob-lada vs. While my guitar gently weeps?
För egen del föredrar jag The Moves tendens till hårdare låtmaterial som Brontosaurus, Feel too good, Don't make me my baby blue och Sunshine help me, låtar som i intensitet och styrka inte står långt efter The Who's liveplattor. Och detta i studion! Men favoriten är nog ändå A certain something. Egentligen är den inte särskilt märkvärdig, den är bara perfekt. Ett stycke perfekt pop där varje ton och varje slag faller sig perfekt och skapar en helhet av underskattad skönhet.
Hör man ELO i The Move då? Ja jo, det gör man nog. Jag är ingen expert på den Elektriska Ljusorkestern men i exempelvis Blackberry Way tycker jag höra mig en smula av det som komma skall, trots att det så dags var Jeff Lynnes skapelser och inte Roy Woods.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar