Citronfjäril

Ett mysterium av gammalt datum fick nyligen, synnerligen överraskande, sin lösning. Sedan tidigt 1990-tal har jag varit medveten om en skiva vilken baserade sig på en strax över två sekler gammal dikt av William Roscoe. Att jag visste detta grundade sig på mitt intresse för Ronnie James Dio. I någon text om denne stod att han medverkat på Roger Glovers tonsättande av Roscoes dikt "The Butterfly Ball & The Grasshopper's Feast". Av samma anledning som jag valt att köpa Elf-plattorna (Dios grupp innan Rainbow) vars innehåll bestod av en samling skrala boogielåtar, dock inte helt förlustiga undantag och charm, ville jag lägga händerna också på denna konceptplatta. Det lät sig inte göras utan att stöta på patrull. Att beställa "Butterfly Ball" som man nu kan göra då allt som ingen hört talas om pumpas ut i exklusiva utgåvor, små vinylreplikor med noggrannt återgivna tillbehör? Ack nej. Det var uteslutet. Så där stod jag, med en dröm och få utsikter att förverkliga denna.På hösten 1992 tog en nyfunnen vän med mig på en skivmässa i Linköping. Döm om min förvåning när jag i en back fann ett ex av just denna Graal, svärtad och inte i alltför gott skick men det spelade mindre roll. Vackra illustrationer mot gul botten... Som i en dröm. Vad som dock kom att spela en mycket avgörande och desto mer tragisk roll var att jag ingalunda kunde finna Ronnie James Dios namn någonstans. Inte ens hans riktiga, Ronald Padovana, stod att finna. Förvirrad sjönk skivan tillbaka ned i backen medan jag istället inköpte Grand Funk Railroads "Live album" och någon EP med Godflesh. Senare kom "The Butterfly Ball" ut på CD i digipak-format. Min förvåning över omslagets utseende var stor. Inte bara var den inte gul utan brunröd, den klargjorde också att Ronnie James Dio de facto medverkade. Detta mysterium har hemsökt mig. Inte på så vis att jag legat sömnlös men det har brytt mig. För en vecka sedan fick jag svaret. Samma år som Roger Glover släppte sin version (1975) släpptes nästan simultant en annan men av Rod Edwards och Roger Hand, två för mig tämligen obekanta musiker.

Jag älskar konceptplattor i allmänhet men jag avgudar konceptplattor där kompositionerna leds framåt av berättarröster. Den främsta av alla konceptplattor måste vara Rick Wakemans "Journey to the center of the Earth" men det finns fler såsom Jeff Waynes "War of the Worlds" (med en fantastisk Richard Burton) och David Bedfords "Rime of the ancient mariner". Dragonmilks "The lion and the unicorn" icke att förglömma. Berättarrösten ger lyssningen en ytterligare dimension. Det teatraliska i proggmusiken lyfts till ett högre plan. På Edwards och Hands version är Judy Dench en av berättarrösterna och det är ljuvligt att höra. Den brittiska accenten, the Queen's english, så artikulerad och vacker, kontrasterar alldeles makalöst mot musiken med sin kvittrande tvärflöjt, rogivande hammondorgel och sina utsökta akustiska gitarrer. Det är som att vaggas på ett moln, långt bort från klåpare och bekymmer. Förutom ett par calypso-doftande stycken är musiken mästerlig rakt igenom med sina stundtals Beach Boys-lika körer.

Det går inte att riktigt avgöra vilken som är bäst, Glovers eller Edwards-Hands. Den förra är mer grundad i hårdrock än pop, vilket den senare är, emellertid med klara progressiva tendenser. Det är dock omöjligt att bortse från vissa musikaliska likatecken. Jag kan emellanåt höra strofer förvillande lika de på Roger Glovers platta. Tankeöverföring, plagiat eller ren slump?Oaktat detta så var det alltså inte Roger Glovers skiva jag fann den där gången för sjutton år sedan utan Edwards-Hands. Jag har ångrat djupt mitt beslut att inte köpa skivan då jag hade chansen, i synnerhet för att det exemplaret med stor sannolikhet innehöll texthäftet med hela Roscoes dikt samt illustrationer! En våt dröm för en proggskalle som mig själv.