-Does humor belong in music? Så föll Zappas ord och jag som fjunig tonåring reagerade spontant med ett rungande nej. Humor hör inte hemma i musik, musik är en allvarlig sak. I efterhand har jag grundligt omvärderat min ståndpunkt. Egentligen borde inte heller det vara särskilt överraskande. Jag har alltid gillat Povel Ramel och Robert Broberg, exempelvis. Deras texter, i vart fall de som tycks rotera flitigast på radio-TV och i människors medvetande, är av humoristisk karaktär, dvs de lockar till skratt. Men deras musik, i synnerhet Povels, är inget att skratta åt. Tvärtom är denna fantastiskt välgjord och karl’n själv borde erkännas som den kompositör han faktiskt var.
Humor, slöt jag mig till, kunde också se olika ut. Det kan vara underhållande och avspänt men samtidigt också tramsigt, att drag jag sällan om någonsin uppskattar. Dr. Bombay eller Onkel Kånkel är således musik jag inte ser någon substans i. Så ej heller Smurfhits eller Björn Rosenström. Min poäng, som jag såg och ser den, är alltså att musik ingalunda får vara alltför stram och allvarlig men ej heller tramsig. Utan en viss känsla av laissez-faire faller alltihop.
Den franska zeuhl-musikens fäder Magma lät för ett tag sedan släppa en CD-box av sådan skönhet att dess väsen fyller min skivhylla med ett ljus och mig själv med en gränslös stolthet. När jag fick hem den i brevlådan efter viss tids väntan var jag som ett barn, otålig och som en följd därav på gränsen till tjurskallig ilska. Att beskriva Magmas musik för en som aldrig hört den är inte helt lätt. Musiken faller under benämningen progressiv rock men kan bäst beskrivas som mässande döds-jazz, med sånginsatser på ett påhittat utomjordiskt språk. Mitt tal om laissez-faire kommer här lite på skam. I biografin om Pete Townshend fick jag uppfattningen att han såg sig själv som en sökande, en upptäcktresande på jakt efter något glömt ackord, något dolt väsen, en mening med musiken. En jakt som för honom bort från det han gör bäst, det vill säga rock och pop, in i ett gränsland med gråaktig, introvert konstpop. Samma fenomen tycks råda i förhållningssättet Magma, med Christian Vander i spetsen, har vad gäller sin musik. Det är oftast mindre lättillgängligt med ett övergripande mål att förändra, försvåra musikens väsen. På plattan Köhntarkösz (1974) uttrycker Vander sin besvikelse över att hans vision inte fullt ut blev erkänd. ”[...] there’s not a single chord on the beat, even the syncopations and rebounds on the bass are up in the air with relation to the right hand on the piano”. För det otränade örat, mitt inkluderat, framstår dock musiken som varande i takt. Ambitionen föll således platt. Emellertid blir Magmas värld, den svarta och rysligt skrämmande musiken, så synligen fri från humor och laissez-faire, inte pretentiös på gränsen till fånigt förstoppad. Den är tvärtom intressant, njutbar och svängig, kanske just på grund av sin särart. Jag är ingen kännare av zeuhl men Magma framstår så enastående i sitt musikaliska värv att jag inte kan annat än att falla handlöst för den.
Inte mycket av musiken i CD-boxen kan kallas trallvänligt. Mässandet är tvärtom ganska monotont, även om detta inte uppfattas som ett bekymmer, och musiken är i sig snårig. 1976 kom emellertid Ûdü wüdü med ett något mer konventionellt sound, om ordet kan användas när det gäller Magmas musik, och året därefter Attahk som i än högre grad var en mer lättillgänglig variant. (Just den sistnämnda innehåller en av mina absoluta favoriter, The last seven minutes, som är en ursinnig fusionliknande sak.) Kanske att just den är en bra inkörsport till Magma på grund av sitt innehåll men jag skulle likväl rekommendera Köhntarkösz till förstagångslyssnare, en platta av skrämmande skönhet och egensinne. Det är en vacker värld att försjunka i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar