Det låg en kamel på hallmattan imorse.

Jag njuter skamlöst, som en gammal pascha i sitt harem . Den nyligen remastrade och utökade utgåvan av Camel's liveplatta Pressure points (1984) damp ned igår och den har varit efterlängtad, utgången som den var. Camel är ett band som aldrig blev sämre utan tvärtom alltid växte. Var de bra 1975 så var de strålande 1984 då Stationary traveller, kanske deras bästa, släpptes. I vart fall är det en av deras bästa. Liveplattor är inte alltid särskilt roliga att lyssna på. Det kan vara kliniskt, överdubbat, platt, dåligt ljud och dåligt spelat. Fast sen finns det en handfull liveupptagningar som verkligen lever upp till ryktet. Jag ska inte här sitta och namedroppa dessa som en bajsnödig gymnasist, trots driften att så göra, utan bara konstatera att Pressure points verkligen är en storartad platta och ett ännu mer storartat dokument över ett av de absolut främsta proggbanden någonsin, ett proggband som i Genesis anda utan ansträngning tycktes överbrygga klyftan mellan pop och progg. Att Camel är snäppet vassare står jag fast vid. 1980-talets underbara ljudlandskap belyses med all önskvärd tydlighet, denna kväll på Hammersmith Odeon anno 1984. Den som ändå fått vara med...