Jag är anglofil, det ska inte förnekas. Med stolthet skulle jag ikläda mig Pete Townshends vita kavaj med Union Jack som ryggmotiv, om jag kom i den vill säga. Det finns något alldeles särskilt och säreget i det brittiska lynnet, förutsatt att det finns något sådant, något rebelliskt och motvalls. Jag tänker inte bara på att de kör på vänster sida av vägen eller dränker sin friterade fisk i maltvinäger utan främst på deras sätt att närma och till yttermera visso tillägna sig rock- och popmusiken. Nu är detta påstående inte på något vis omvälvande för någon som läst och intresserat sig för popmusikens utveckling från då till nu. Den svenska varianten i form av Tages, Hep Stars etc är i många stycken en efterapning eller försök till kopiering av ett amerikanskt sound som inte sällan misslyckas. I egentlig mening är det väl i mitt tycke bara tages och Slam Creepers som lyckas skapa någon form av egensinnig och trovärdig variant. Men visst, jag kan ha fel. Emellertid uppskattar jag försöken. Någonstans hoppas jag också det. När det gäller engelska öarna så är det ofrånkomligt att tala om The Kinks. Detta band, mer än andra, tycks ge fullkomligt hämningslöst utlopp för sitt brittiska ursprung. Jag lyssnade imorse på den utmärkta Some mother's son som på ett alldeles underbart vis kapslar in det jag talar om. Ray Davies berättelse om skyttegravarnas helvete under Första världskriget är enastående och rör mig alltid till tårar. Och det är häri Davies geni ligger. Stundtals är det som om hans kreativa ådra bubblar över och musik skapas som (nästan) övertrumfar allt. The Who, Small Faces och till och med Beatles bidrar alla med sitt brittiska ursprung men det är i Kinks jag får en sann överdos, i positiv bemärkelse, av det engelska jag så helhjärtat omfamnar. När andra siktar mot Amerika sluter sig Kinks under 1960-talets andra hälft och går mot en introvert och nationell riktning. Det är synd bara att det genialiska, detta uttjatade ord, så ofta överskuggas av trivialiteter och strunt. Å andra sidan är det få band som kan uppvisa en jämn begåvning över så lång tid och till och med favoritband/-artister som Black Sabbath, King Crimson och John Martyn går stundtals på grund och det är dem väl unnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar