One(-din) for the road

Egentligen är min håg för sjön och livet därpå, i synnerhet under det glada 1700-talet, vansinnigt fabulerad och skild från verklighetens realiteter. Jag tror inte någon anser mig vara av sådant virke att det hårda livet till havs inte skulle ta livet av mig. Och tar inte stormar och skörbjugg mitt liv så gör väl kölhalningen det. Oaktat detta känner jag en sann och pulserande längtan efter detta liv, låt vara att jag hellre ser mig själv som officer än undernärd dysenteriker krampaktigt klängande sig fast vid liv och lem i någon masttopp. Det som en gång triggade igång denna fascination var serien Onedin-linjen. Som barn satt jag klistrad vid TV-apparaten, slukande Onedins bedrifter. När jag nu köpte säsong 1 så slukade jag återigen samtliga 12 timmar under några hetsiga dagar. Det må så vara att serien i sig inte riktigt tycks hålla den kvalitet jag en gång tillskrev den men låt mig försäkra, den är mycket njutbar och är i stil med Hem till byn bäst när inget händer. För så är det, inte mycket av vikt händer. Onedin köper bomull. Onedin har inga pengar. Onedin gifter sig. Onedin lurar sin bror. Mitt i all denna BBC-tristess, som är mediet televisionens främsta uttolkare, är det stor dramatik. Det viktigaste inslaget i serien, anser jag, är att Onedin ingalunda är moraliskt högre stående än någon annan, mer välbeställd redare. Istället är han en kylig affärsman av stora mått som hellre ser åt annat håll när etik och moral kommer i kläm. I en episod beslutar han sig för att tjäna grova pengar genom att skeppa och sälja vapen till Sydstaterna, ett land i krig och byggt på slaveriet som ekonomiskt system. Onedins fru Anne har givetvis, som alltid, betänkligheter kring detta och låter omtala dessa, som det eviga samvete hon är. Nu säger jag inte att det var rätt av Onedin men det är skönt med mindre helgonlika karaktärer, även de som traditionellt ska ses som förkämpar för det goda och rätta.