Det sägs att tiden läker alla sår och det är ju riktigt förstås. I de flesta fall. Vissa saker lär man sig att leva med, liksom ärr inom- eller utombords. Andra sår läker och ersätts av något helt annat, omvärdering och uppskattning. Jag ska inte tala om inre kriser av stor magnitud, inga dödsfall och inte förluster av lemmar. Istället ska jag koncentrera mig på de sår och den besvikelse vissa skivor är förmögna att orsaka.
Under min tid som musikintresserad har jag stött på en mängd undermåliga plattor. I vissa fall står jag själv som ansvarig, som när jag i ungdomlig iver valde att INTE köpa någon av Ten Years Afters mer klassiska skivor utan skaffade mig 1989 års About time. Besvikelse? Absolut! Skivan var ju inget av det jag läst om, uttryckta superlativ om historisk betydelse och musikalisk kvalitet. I ett annat fall Candlemass skiva Chapter VI. I det fallet var det inget överilat och dumt köp. Vid dess release 1995 var Candlemass ett favoritband utan dess like. Jag slukade deras tidigare plattor och avgudade Tales of creation (1989). Jag utropade till och med den sistnämnda till Världens bästa platta vid något tillfälle. Chapter VI var ingen storslagen affär. Den nya sångaren (Thomas Wikström) gjorde mig besviken, musiken gjorde mig modlös. Messiah Marcolins dramatiska röst skulle det vara, inget annat.
Enär exemplen ovan och de känslomässiga skador som jag ådrog mig då har läkt och ersatts med ett visst mått av likgiltighet, sånär som på att jag fortfarande kan uppskatta Candlemass tidigare skapelser, så är det en skiva som bara för ett par dagar sedan förvandlats från ett besvärande sår till ett ärr delvis i förvandling. 1986 släppte Judas Priest skivan Turbo, en syntifierad och pop-anstruken affär som fick mig och många andra att sätta i halsen. Nu hörde jag den inte 1986 utan cirka 10 år senare då jag fick den på vinyl av min käre svåger. Då liksom nu älskade jag Judas Priest, i synnerhet Painkiller (1990) som fortfarande står som deras bästa men också det årets hårdaste släpp. Så lägger jag Turbo på vinylspelaren och mitt hjärta skrumpnar, brister och faller isär. Ett plastigt, kallt syntinferno når mina öron. Vik hädan, Satan! Skivan spelades aldrig mer.
Nu, 13 år senare, samtalade jag med en god vän om skivan. Han menade att den inte alls är så dålig som ryktet vill säga. Sent igår kväll messade han dessutom att skivan hörde till gruppens topp 5. Nu var han säkerligen berusad vid tillfället och då kan känslor flyga åt alla håll men visst, det är kanske så. Jag tog fram plattan, min nyfikenhet var väckt. Och med tanke på min nyfunna kärlek till syntmusik kanske jag skulle kunna åtminstone acceptera skivan och klamra mig fast vid något litet, någonting som kan kallas bra. Ge mig hyfsat, vid Gud! Döm om min förvåning, Turbo är, ska jag säga, ojämn men när den är bra är den förträfflig. Syntarna stör mig inte alls, så det är inte de inslagen som längre avgör skivans storhet eller brist därpå. De låtar som är undermåliga är just det: dåliga. Men de som är bra är fantastiska och det är i synnerhet fyra låtar som är just det: Out in the cold, Turbo lover, Private property och Reckless. Den sistnämnda är den som mest kan anses tillhöra det klassiska Priest-soundet medan de övriga är riktigt bra exempel på popanstruken hårdrock. Kanske att Out in the cold är den bästa ändå, denna tunga powerballad. (Förövrigt är ju det en jävla benämning.) Att det är just den låten som mest tilltalar mig är lite komiskt eftersom skivan verkligen var det under så många år, Out in the cold.
Mina ärr har läkt. Rob Halford, ni är förlåtna. Ert snedsteg har visat sig vara korrekt. Skivan hamnar inte på min topp 5 men genom att omfamna det okända och förbjudna har ni vidgat mina vyer och för det tackar jag er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar