Jukebox

De senaste två veckorna har jag köpt upp mig på ett antal skivor av mycket varierande innehåll och kvalitet. Jag vill tala lite om dem och hur mitt hjärta talar.

Mickey Curtis - Mimi

I början av 1970-talet fanns ett japanskt band som hette Samurai. De släppte två plattor, en självbetitlad och Kappa. Musiken var hårdprogg och mycket trevlig, i synnerhet Kappa. Sångaren Mickey Curtis släppte 1972 en soloplatta på Vertigo, detta anrika bolag med Black Sabbath, Budgie och Gravy Train i sitt stall. Solobedriften är en ojämn affär. Det första spåret, kan inte uttyda dess japanska alfabet, är det i särklass bästa med sitt stråkarrangemang och Curtis sköna japanska sång, men också spår 5 med en spinnande katt och trivsam triangel är fantastiskt avslappnande. I övrigt är det lite kaka på kaka med alltför mycket ballader. Mycket lite av Samurais hårdprogg återfinns, om något.

Itsuro Shimoda - Gin no sakana

Ännu en japansk platta fann sin väg ner i min brevlåda och denna gång är det en starkt orkestrerad affär som inleds sjukt starkt. Återigen är jag oförmögen att tyda det japanska alfabetet så jag fortsätter att benämna låtarna efter spårnummer. Efter spår 1 går det tyvärr utför raskt med ett par usla rock'n'roll-bidrag som inte gör någon, allra minst mig, glad. Plattan är ganska beige och inte mycket sticker ut. Den här blev de senaste två veckornas största besvikelse, alla kategorier.

I Raminghi - Il lungo cammino dei Raminghi

I Raminghi är ett klassiskt exempel på hur det obskyra har en tendens att haussas upp utan att leverera. Det finns vansinnigt mycket som återutgives under begreppet obskyr progg och långt ifrån allt är dåligt men det finns gott om fällor och sank mark. Skivan är inte dålig i bemärkelsen usel, inte alls. Den är tvärtom ganska trevlig om än lite anonym och inte särskilt anmärkningsvärd på något vis. Till dess förtjänster bör räknas den trevliga hammondorgeln och sångarens uppenbara känslostormar. Jag vet inte vad de sjunger om eftersom det är på italienska men uppenbarligen blir karl'n berörd. Musiken är någon form av hårdprogg med gitarren ganska långt fram i ljudbilden. Donna hai ragione och Cose superate är schyssta låtar verkligen men det här är ingen skiva som går varm i vare sig stereo eller iPod. Sorry. Jo! Ett enormt plus till italienska bolaget Vinyl Magic som givit ut också denna. Återutgåvorna därifrån är värda varenda krona. Vackert återskapade i mini-lp-format. (Osannas L'uomo med sitt trippelutvik är magnifik!)

Isaiah - Isaiah

"A band in the ghostland och prog, brassrock and jazzrock". Nej, jag kan inte motstå en sådan beskrivning. Det är omöjligt. Trots att bandet härstammar från Österrike och 70-talets mitt så är det väldigt brittiskt och nästan urtida vad gäller soundet. Proggen vid denna tid lät inte så här, den var alltmer virtuos och fjärran från allt det jag älskar med den tidiga varianten, den som låg närmare folk och hårdare rock. Isaiah har mer gemensamt med Gnidrolog och Greatest show on Earth än låt säga 1975 års Genesis eller Yes. För mig är det fantastiskt och skivan gör mig sannerligen inte besviken. Det starka inslaget av blås gör mig överlycklig och värmer mig in i själen. Jag vill hävda att det är en nästan solid platta, dess fem spår är alla av utsökt kvalitet, men det är framförallt de två första spåren, i synnerhet det andra, Jericho och Summer farewell. Den österrikiska orkestern är till skillnad från I Raminghi ett strålande exempel på utmärkt och obskyr progg.

Denny Gerrard - Sinister morning

Återigen en obskyr och bortglömd pärla från 1970. Rent musikaliskt skulle Gerrard kunna liknas vid Bob Dylan, om än inte fullt så nasal. Det handlar alltså om en singer-songwriter, från Sydafrika faktiskt. Jag köpte den lite på spekulation, som så ofta, eftersom kompbandet utgörs av High Tide, det band som är ansvarig för 1969 års tyngsta platta. Sinister morning är en väldigt njutbar samling med fokus på folk men inleds med en svängigt, elektrifierat stycke i Native sun, komplett med en otrolig text. Skivan avslutas med Atmosphere, ett stycke väldigt väl benämnt då det faktiskt är otroligt atmosfäriskt och suggestivt. Mycket bra skiva!

Bill Fay - Time of the last persecution

"The missing link between Nick Drake, Ray Davies and Bob Dylan". Hmm... Nåja, kanske det men Fay, hyfsat okänd skulle jag tro, har något visst och det är mer eget än kopierat, trots att likheter finns med andra artister. Framförallt skulle jag beskriva honom och hans röst i synnerhet som en variant av Leonard Cohen , om än något mindre släpig och seg. Ibland hör jag också Kris Kristofferson. Skivan utgörs av kompetent och trevlig folkrock. Lite blues-licks och blås ger soundet fyllighet och tidsanda, något jag uppskattar mycket. Kanske är hans sång på gränsen ibland vad gäller tonsäkerhet men det han förlorar på gungorna tar han igen på karusellen, som det heter. Om hans röst saknar omfång innehåller det känsla och det är alltid bättre. Time of the last persecution är en ypperlig samling låtar som tyvärr hamnat vid sidan av andra större artister. Bill Fay är bättre än Nick Drake och ligger närmare mitt kynne än Dylan.

Earth & Fire - Earth & Fire

Det holländska bandet Earth & Fire's debut är en härlig blandning av progg och hårdrock. Omslaget, ritat av Yes hovleverantör Roger Dean, är magnifikt och musiken likaså. Den har jämförts med Sandrose enda skiva, en mellotron-tung affär, och visst, det kan jag kanske hålla med om fast Earth & Fire är hårdare. Gitarren är rivande och grov, som om den är omsluten av elektricitet, i vart fall i de hårdare styckena. Jag har länge blängt på skivan men nu blev det av och den gör mig inte besviken. Love quivers är den stora hitten för mig. Orgel och fräsig elgitarr har aldrig gjort mig ledsen.

OMD - Architecture and morality

En god vän tog mig i handen och ledde mig ut på ängder av annan grönska. Med öländskt lugn visade han med hela handen riktningen, mot OMD och deras tredje skiva. Alltså, det är oterhört vacker musik. Låten Sealand är som att sköljas fram på en våg av lugn och jag älskar den. Vilken jävla låt! Och för tre år sedan avskrev jag allt vad synt-musik hette. Förkastade det i fördomsfullt majestät som känslokall och osvängig sörja. Jag har tänkt om, blivit frälst och välkomnar nu den här musiken. Så fantastisk musik.

OMD - Orchestral manoeuvres in the dark

Jag passade på att beställa deras första också och trots att den är bra så grep den mig inte alls på samma sätt som Architecture and morality. Det är delvis ett annat band, en oslipad pärla. Bra men inte lika direkt. Kanske kommer den växa med tiden.

Buggles - Age of plastic

Jag älskar Drama, Yes skiva från 1980 med Buggles-medlemmarna Trevor Horn och Geoffrey Downes. Jag förstod inte då vilken inverkan grabbarna hade på Yes. För mig var Buggles ENBART Video killed the radiostar. Om jag hade fel? O ja. Age of plastic är en helgjuten platta där hitten är den sämsta och de övriga låtarna lyser intensivt. Vartenda spår är av otvivelaktig kvalitet och det är svårt att ta ut favoriterna. Kanske att titelspåret och Astroboy (watching the proles on parade) ändå tar priset men komkurrensen är stenhård. Otroligt och extremt överraskande bra skiva.

Pentangle - Solomon's seal

Sista bidraget blir favoriterna Pentangle och deras sista skiva från 1972. Trots att den är inspelad under svåra förhållanden, bandet höll på att splittras, så är kvaliteten lika lysande och otvivelaktig som vanligt. Det jag gillar mest med Pentangle är deras skitiga och rockiga inställning och tolkning av (framförallt) brittisk folkmusik. Virtuoser till trots är deras sound vansinnigt respektlöst och smutsigt men alltid sinnessjukt vackert. Mina superlativ kan regna i timtal över medlemmarnas rspektive genialitet men jag tror min poäng gått fram ändå. Skivan tillhör den minst kända i repertoiren, skulle jag tro. Den har varit utgången i många år men tycks nu äntligen ha funnit sin väg och återutgivits på CD. Låtvalen är såväl traditionella som egenkomponerade och det är inte sällan de lyckas bäst med sina egna låtar. Det är omöjligt för mig att ta ut någon/ enstaka låtar utan nöjer mig med att konstatera att skivan är ett mästerligt stycke brittisk folk. Elegant, vackert och svängigt. Ride on!