Vi var sent ute, den där söndagen den 4 oktober 2009. Muséet skulle stänga om 90 minuter men efter att ha tänkt över situationen under bråkdelen av en sekund kastade vi oss huvudstupa in genom entréen och löste biljett. Jag älskar muséer, i synnerhet regniga söndagar och i gott sällskap. Att marschera framför montrar med urgamla föremål fyller mig med respekt och vördnad, inte bara inför de människor som en gång hackade ut en kniv ur ett stycke flinta utan också inför tiden som sådan. Obändig arbetar den sig fram och förflyttar oss från nu till sen, från då till nu. För mig är det en svindlande tanke, att när då regerade och någon faktiskt bar dessa svartnade, medeltida skor var det nu. Och 500 år senare är detta nu så förbannat då. Nuet förpassat till dåtid. Det blir än mer svindlande att tänka sig att nu, när jag skriver detta, också kommer bli då. För mig framstår dessa ting, sköra och anfrätta av tidens tand, som mysterier, i synnerhet det som är förgängligt. Träföremål, vaxljus, klädesplagg... Allt detta är förgängligt. Ta till exempel skåpet på bilden, tillverkat på 1300-talet. Det är ännu helt men hur många skåp har överlevt 700 stormiga år? Och varför har ingen kastat det eller huggit upp det? Det är en sak att exempelvis skorna överlevt i gynnsam miljö men ett skåp? Skorna har ju hamnat i jorden av slump eller kastade som sopor men skåpet måste förvarats någonstans ändå. Jag har svårt att tänka mig att det använts kontinuerligt under alla år men å andra sidan är det ju möjligt att det faktiskt varit just det, i användning. Tidens framfart är fascinerande och att stå och titta på ett föremål så oändligt gammalt, att jag får möjlighet att se denna relik när så mycket annat givits åt förgängelsen, ger mig en känsla av svindel. Dragningen till skåpet är enorm. Jag vill krypa in i skåpet, inandas seklerna för att komma närmare historien och tidens väsen. Men det får man ju naturligtvis inte, tack och lov. Det vore trevligt om Världens äldste son kunde låta bli det äldsta skåp han sett och lämna det intakt för andra att njuta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar