In league with Satan, pt.II

Jag vill göra ett tillägg till den tidigare texten om black metal-genren, ett tillägg som kom till mig nästan överjordiskt på pendeltåget Norrköping-Boxholm. Egentligen hyser detta inlägg hela poängen med den tidigare texten och borde därför inrymts där. Så blev ju ej fallet.

En tes jag har, och som jag håller mycket starkt för trolig, är att vi som växte upp under 1980-talet var den sista generation som ännu stod med ena foten fast förankrad i det förgångna, och den mytbildning som ännu var vid liv, och med den andra i framtiden. Jag har avhandlat detta tidigare i ett zine som en god vän är fader till och tänker därför inte dväljas alltför länge vid detaljer och djupare diskussioner men ämnar ge en kort förklaring till mitt tänkande.

Under denna period i tiden, 1980-talet alltså, var framtidens teknik ännu tillgänglig blott för en exklusiv skara. Videobandspelaren till exempel var knappast något för vart hem men var den projektor ur vilken den moderna mytologin tog sin form. Alla minns vi väl den uppsjö av icke tillgängliga filmer som ståtade med ett innehåll så vedervärdigt och obehagligt att censuren totalförbjudit dem på stående fot. "Boogey man", "Alla helgons blodiga natt" och kanske framförallt Stallones "Cobra". I och med Internets födelse dog också den mytbildning som sysselsatte och fascinerade den unge pojkens (kanske också flickornas) medvetande. Utan förvarning hade man nu tillgång till allt och lite till vilket effektivt satte slut för de muntligt överförda berättelser, otroliga till sin natur, som trollbundit så många.

(Som kuriosa kan jag exempelvis nämna pornografins makt över människan, i.e. mig, på grund av sin frånvaro. Det gick inte att få tag på, förutom några slitna vattenskadade exemplar i skogen, föremål för det mytiska men aldrig med bevis, mig veterligen, belagda fenomenet grupponani kanske. Internet bjuder på överflöd av alla former av pornografi och vips, magin är bruten. Nå, det jag skulle säga var dock att jag i åttaårsåldern fick mig omtalad en pornografisk scen där den orala stimulansen av peni frukt, dvs ollonet, avslutades med en rejäl tugga där toppen av könsorganet spottades ut på golvet. Något säger mig idag att denna drapa var ett utslag av pre-pubertal fascination för det sexuella och de eventuella möjligheter denna form av mänsklig interaktion erbjuder.)

Det jag vill komma till, egentligen, är att black metal är den sista remnanten av företeelser som kan ståta med kraften att trollbinda människan. Jag kan egentligen bara tala för mig själv men har svårt att tänka mig att också andra kan värja sig mot genrens attribut och egenskapade mytologi. Förvisst är exempelvis grekisk mytologi eller sägner om slott och herrgårdars spöken och tragik spännande och till viss del trollbindande men black metal är, som jag ser det i skrivande stund, det enda kontemporära fenomenet värdigt att i ordets rätta bemärkelse kallas mytiskt.