Förstår ni vad jag menar om jag påtalar känslan av att vilja krypa samman till en liten boll, i fosterställning och utstöta ljudlösa skrin av lycka när en viss låt spelas? Naturligtvis gör ni det. Såsom varande musikentusiast förutsätter jag att alla som med någon grad av passion rörande just denna konstart förstår vad jag talar om.
En av de starkaste upplevelserna jag haft av just denna sort, skedde 1988 när jag som pubertalt frö för första gången lyssnade till "Ride, Captain, ride" med Blood, Sweat & Tears (New City, 1975). Innan denna tidpunkt var jag i huvudsak endast beundrare (men vilken beundrare sen) av Elvis Presley och mycket lomhörd vad gällde kontemporär musik, trots att jag njöt i fulla drag av Ray Parker Jr:s som jag ansåg extremt hårda "Ghostbusters".
Men så var det då det där med Blood, Sweat & Tears. En ny musikalisk värld öppnades upp och attackerade mig med ett groove jag fann mig stå helt försvarslös inför. Med mycket tydlig skärpa kan jag åminna mig hurusom jag dansade fram i köket i färd med att iordningställa någon form av smörgås. Även om denna incident, och andra som därpå uppstod, så är det ändock inte det ovan specificerade tillfället jag vill belysa. Tvärtom rör det sig om en betydligt mer omvälvande upptäckt.
Jag har alltid talat högt och länge, skulle vissa anse, om det organiska i musik, det vill säga musik befriad från alla former av syntetiska ljud. En period i mitt liv begränsade jag musikens klimax till åren 1968-1971. Jag baserade inte detta på fakta utan arbetade i linje med den av en frenolog som i ständigt svaromål tvingas uppfinna argument för att försvara en tes så uppenbart felaktig för alla, utom för honom själv möjligtvis. Jimi Hendrix, Grand Funk Railroad och Black Sabbath stod var för sig som ypperliga representanter för hur musik skulle skrivas och framföras. Skivor där synthar och andra konstgjorda apparater ämnade för frambringandet av artificiella ljudmattor ratades obönhörligen och hänsynslöst. Närvaron av det artificella ljudlandskapet avlägsnade, som jag ansåg, musikens hjärta och, vad kanske viktigare var, dess aggressivitet. All musik, nästan, jag någonsin lyssnat på har varit rå och aggressiv i någon form, alltifrån Elvis första inspelningar till dödsmetall, även om den sistnämnda genren intar en något mer rar plats i skivhyllan.
(Emedan jag inte kunde acceptera synthen som instrument omfamnade jag helhjärtat hammondorgeln, vilket kan te sig något häpnadsväckande med tanke på att instrumentet i fråga även det producerade artificiella, om man så vill, ljud. Vad denna tvetydighet och förbrytelse mot strikt rådande norm grundade sig i kan jag faktiskt inte redogöra för. Min faiblesse för Deep Purple kan ha något med saken att göra.)
Den mycket snäva tidsram jag levde inom (1968-1971) luckrades snart upp och jag kunde så småningom se att god musik producerades ända upp till 1980-talets slut. Detta till trots kunde jag aldrig begripa vad fan synthesizern hade att göra i någon musikstudio överhuvudtaget! Speciellt inte i rocksammanhang. Så skedde mycket oväntat omvändningen, frälsningen. Ljuset strömmade ner genom min skallbas, vidare ner genom mitt bröst och ut i fingrarna.
Jag har inte nämnt det faktum att jag faktiskt burit med mig ett särskilt stycke musik sedan barndomen, ett stycke jag borde ha förkastat och bespottat. Något nöjesprogram på 80-talet, sänt å fredag kväll i vanlig ordning, hade Michael Cretu med sig i studion där han framförde sin "Samurai". Jag sög in den och älskade den, i hemlighet märk väl. Ett tjugotal år senare införskaffade jag, uppenbarligen i ett mycket äventyrligt sinnestillstånd, "The invisible man" och tycket kvarstod alltjämt. ("Mikado" anser jag vara den ultimata soundtracket för åka-tåg-tidigt-en-grå-morgon.) Men det är ej heller den låten som öppnade upp mig för det som nu är. Var så vänlig och häng med en stund till...
Eloy. Ett tyskt spacerock/ krautband från Tyskland fångade min uppmärksamhet. Jag hade känt dem vid namn en längre tid. Allt som oftast dök någon samling upp med dem vid skivreorna men ingen tycktes köpa dem, så ej heller jag. Olyssnat avfärdade och avpolletterade levde de vidare som referens om behovet av att namedroppa ett spacerockband uppstod. Det gjorde det aldrig.
Jag har aldrig varit mycket för space- eller krautrock. Dessa långa jammanden och poänglösa helsidor som ockuperade vinylen, det var inget för mig. Hawkwind fascinerade mig men imponerade föga. Något enstaka band, Grobschnitt till exempel, har överraskat och lyckats servera något annat än ändlös sörja ljud men över lag är denna genre inte min kopp te, så proggskalle jag är och således knappast främmande för över hövan långa bitar.
Av en slump förskaffade jag dock en slumpmässigt utvald skiva med Eloy. (Intressant att notera, för den som bryr sig, är att jag på grund av Cretu valde en LP från 1982 och inte deras debut från 1971, vilket rent logiskt borde ligga mig närmre om man har allt vad jag skrivit i åtanke.)
Skivan hette och heter alltjämt "Time to turn" och släpptes 1982, vilket jag redan nämnt. Av någon anledning fastnade jag omedelbart, i synnerhet för titelspåret. Alla fördomar jag någonsin haft om synthens onda påverkan och totala avsaknad av hjärta och aggressivitet spolades bort, jag befann mig i en stilla vaggande fosterställning med käften gapande av hänförelse. I motsats till alla mina musikaliska villfarelser föll det sig inte bättre än att Eloy kunde uppvisa en äkta ilska, i brist på bättre ord, till skillnad från den i mitt tycke ofta konstlade känsla som bälgas ur mången en growlare. "Time to turn" innehöll så mycket lågmäld aggressivitet att den med vida svep slog annan förment argare musik åt sidan såsom den otrolige Hulk en gång slog Thor åt sidan i en dispyt vars upprinnelse jag inte här kan påminna mig. Jag fann i denna mycket artificiella ljudskapelse, ty Eloy använder sig här, liksom tidigare och definitivt senare, i mycket hög grad av synthar, något fantastiskt: ett nytt territorium att utforska. Med det avser jag i ett bredare perspektiv, således inte bara synthifierad (hård)rock utan även den mer strikt och mycket slarvigt benämnda synthmusiken. Musikorkestrar såsom Human League, Depeche Mode och deras likar är icke längre främlingar vid mitt öras bord.
Aggressivitet och hjärta lämnas sålunda inte alls vid porten, som jag en gång felaktigt hävdat, vid bruket av artificiella ljudbilder. Istället har jag tillägnat mig vad som bäst kan beskrivas som ett expanderat panorama, en gränslös horisont, befriat från hinder och påhittade barriärer. Jag vill påstå att jag är en friare människa idag än för tio år sedan och för det är jag djupt tacksam.
Som en följd av detta uppvaknande vill jag för mina tidigare synder och illa belagda teorier be allra ödmjukast om ursäkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar