Surf's up

Jag har historiskt sett aldrig hyst vare sig kärlek eller överseende med Beach Boys och den påklistrade strandraggarglädje de tycktes stå för. Nämnda Pojkar av Strandkantens Brus har således aldrig spelat någon större roll i mitt musikaliska liv. Min fars egenhändigt inspelade kassetter med allsköns musik, hämtade ur den omfattande samling singlar, EP:s och LP-skivor han förskaffat sig under åren fyllde pojkrummet med en musikalisk grund jag idag anser mig vara ofantligt lyckligt lottad över att få stå på. En av dessa låtar var "Sloop John B" med just Beach Boys. Den var alltid en parentes, till och med på den tiden då jag slukade musik med en synnerligen intensiv upptäckarglädje jag idag kan sakna. Visst tyckte jag väl om den men när jag ledde mina riddare i stormningen, raserandet och ödeläggelsen av den gula lego-borgen till tonerna av nämnda stycke, upplevdes dramatiken inte alls lika stark som när Elvis sjöng "Jailhouse Rock".

Denna inställning till Beach Boys visade sig senare vara en fördom, förbannad dikt rentav. Okej, jag kan fortfarande inte omfamna "Surfin' USA" men jag har upptäckt något annat, djupare och betydligt mer spännande. När jag för första gången hörde "Sunflower" (1970) och "Surf's up" (1971) upptäckte jag ett band vars skapelser förflyttat sig, åtminstone en bra bit, från stranden och utvecklats till ett riktigt, riktigt intressant band. Det var en uppenbarelse som jag med glädje öppnade mig för då jag alltid närt vid min barm en önskan att i vart fall gilla (detta intetsägande ord) grabbarnas musik. Från tid till annan gav jag mig också på "Pet sounds" och resultatet var alltid detsamma. Nog var det kompetent alltid men ack så tråkigt och på gränsen till impotent. Inspelningstekniken var måhända revolutionerande men det påverkade ingalunda innehållet i någon bemärkelse.

Nå, jag hade alltså nått en hamn av vikt på min musikaliska resa. Så långt var allt väl. Tidigare i somras, kanske kring maj-juni, läste jag om en för mig okänd skiva, Dennis Wilson's "Pacific Ocean Blue". Omslaget fångade omedelbart mitt intresse. En långhårig, sliten man stirrade mig rakt i ansiktet. Otroligt nog bestämde jag mig för att det var denna skiva jag skulle köpa härnäst. Så blev inte fallet. Pekuniära tillkortakommanden och andra till synes viktigare inköp väntade. Ooh, så fel jag hade...

Så en kväll, fredagen den 1:a augusti för att vara exakt, erhöll jag av en mycket, mycket kär vän ett paket. I detta paket låg "Pacific Ocean Blue". De intensiva ögonen stirrade återigen tillbaka mot mig. Efter ett kortare samtal kring skivan, hur fantastiskt det var att han köpt just den åt mig och att jag i likhet med honom knappast skulle älska den som helhet, lades den åt sidan. När jag kröp till sängs med skivan i stereon fylldes jag av en pirrande förälskelse. Det som nådde mina hörselgångar var inget annat än ett rått ljudande mästerverk.

Om ärligheten skall vara total så var jag djupt övertygad om att denna skiva skulle vara en av alla dem man lyssnar på några gånger innan man lägger den åt sidan, om inte för alltid så för en lång, lång tid. Istället blev jag förälskad. Musiken jag återfann eller snarare upptäckte var rå men också förunderligt ärlig. I sig är det ingen emotsägelse, inte alls. Dock var ärligheten i denne mans musik så brutal, nästan på ett sätt jag inte då kunde påminna mig finna annorstädes.

Min far sa en gång om Ry Cooder's "Chicken skin music" att den var så fantastisk, vilket i och för sig kan diskuteras, på grund av sättet den var inspelad. Inställningen i studion tycktes vara "Vi ger fan i musiken och bara spelar", opretentiöst och genuint. Om man som Ry Cooder går in med den attityden lämnar man också efter sig ett stycke sann och, för lyssnaren i synnerhet, omedelbar upplevelse.

Jag vill inte generalisera, för det är aldrig min mening. Generalisering för med sig fördomar och det är inte den gospeln jag vill stämma upp i. Jag tror dock att ett stycke musik i allmänhet tjänar i ärlighet på det omedelbara. Därmed inte sagt att det per automatik resulterar i en musikaliskt njutbar upplevelse. Dennis Wilson tycks ha gått in i studion med Ry Cooder's inställning och skapat ett stycke råbarkad poesi som för mig i skrivande stund saknar motstycke.

Det visade sig vara sant det som Beach Boys förklarade 1971, [The] Surf's up.