Den perfekta poplåten, vad konstituerar den? Jag har inget klart, ovedersägligt svar på den frågan. I grunden är det väl en fråga om subjektivitet. Emellertid har de senaste 48 timmarna givit mig svar på frågan, ett svar som tillfredsställer mig och mina nycker. När King Crimson släppte Beat (1982) var de mycket långt ifrån det drömska, sagolika soundet som kännetecknade debuten (1969) och de två eller tre nästkommande plattorna. Istället lät de kyliga, nästan mekaniska. Jag vet inte om Robert Fripp lyssnat på Ultravox men jag får helt klart de vibbarna. På Beat finns låten Heartbeat. För mig är det den perfekta poplåten. Heartbeat ekar av tidiga 1980-talets grå, nedstämda tongångar, utan att för den sakens skull vara nattsvart och deprimerande. Thatchers hårdnande styre i ye olde England och Falklandskriget, jag minns stämningen, tankarna. Jag minns min barndoms mentalitet. Låten är ett perfekt soundtrack till detta, den tidens strömning men också tidlös i sin elegans och värdighet. Det är den perfekta poplåten.