Hur många skivalbum är egentligen 5:or, klockrena, helgjutna eller vad man väljer att kalla det? Jag kan spontant räkna upp kanske en handfull: King Crimsons In the court of the crimson king, Culpeper's Orchards självbetitlade debut och (ett av världens mest ojämna band) Blue Öyster Cults Secret treaties till exempel. Det roliga, märkliga eller rentav anmärkningsvärda är att det senaste tillskottet på min lista är spanjoren Eduardo Borts självbetitlade platta från 1975. Från ingenstans störtar han in på scenen med ett självsäkert, hårt proggande album av utomordentlig stil och klass. Omslaget visar upp mannen själv svävande i rymden, en bild som tycks profetisk när man lyssnar på musiken. Jag finner mig svävande i kosmos, fullkomligt tillfredsställd och ovedersägligt lycklig. Stjärnorna ler mot mig och natten sveper sig om mina axlar lik en värmande mantel. Genialitet är gränsöverskridande och inte begränsat till den anglosaxiska världen. Rock on, Eduardo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar