Stygg (Bergamott Hansson, 1951)

För alla gånger du klev på mitt bröst

för alla gånger du höjde din röst

För det svängrum du nekade,

dina fingrar som pekade

Jag har glömt dem nu

Allihop

.

Come. It is time to keep your appointment with the Wicker Man.

Filmen The wicker man (1973) har kallats mycket elakt, såsom världens sämsta film and all that jazz. Jag tänker begagna mig av min gudagivna rätt att inte hålla med. Faktum är att den definitivt tillhör en av mina favoritfilmer vad gäller brittisk 1960- och 1970-talsskräck. Det finns något visst i dessa rullar. Att jag älskar Hammer Horror och vill krypa in i boxen och leva där är ingen hemlighet, om än kanske inte allmänt känt. Inte så sällan funderar jag, under sömnlösa nätter, över vad det är i dessa filmer som tilltalar mig och något exakt svar har jag inte att delge. Förvisso är miljöerna superba, det är sällan (Lee's) Dracula som väsande pekar vilken riktning hans förslavade undersåtar ska ta som fyller mitt inre med extas. Emellertid är det inte enbart miljöerna utan också den naiva kärleken till mediet som filmskaparna visar som i än högre grad fångar min uppmärksamhet. Viljan och lusten att skapa film, ofta baserad på Det okända eller det ockulta är vacker, i någon mening. Filmerna är ofta pretentiösa men charmigt pretentiösa. Jag kan inte med bästa vilja hävda att Hammer's filmer är de absolut bästa filmer som gjorts, bara konstatera att de är det. Fast på andra plan. Nu är inte The wicker man en Hammer-produktion men den faller ändå under samma kategori av film.

Häromdagen fick jag hem det remastrade soundtracket till filmen och det är magnifikt! Första gången jag såg filmen satt jag trollbunden med hjärtat rusande av upphetsning över denna monumentalt brittiska folkmusik som låg likt en viskning över alltihop. Musik har en så fundamental inverkan på en films sevärdhet, vill jag påstå. Se exempelvis Across 110th Street, filmen med kanske den hårdaste filmmusiken (Bobby Womack's titellåt utgör högst troligt världens bästa funk-soul någonsin). Ibland kan filmmusik funka i stunden, medan filmen pågår men förlora sin mening när den spelas i vardagsrummet, på fest eller vid en romantisk tête-à-tête. Så är fallet med exempelvis soundtracket till Dirty Harry (1969). Det finns absolut ett par låtar som funkar utanför filmen men överlag är stämningsmusiken anpassad för spänning, inte rödvin och amour. Men musiken till The wicker man fungerar alldeles ypperligt som helhet att lyssna till, såsom nu på självaste julafton. Nja, jag skulle kanske inte spela den i sin helhet om mitt hjärtas dam befann sig här i detta nu, med undantag av några få. Willow's song är till exempel ett stycke av så underskön art att jag rent bokstavligt faller in i ett överjordiskt rus. Och detta utan kemisk stimulantia.

En rar bukett

Den skiva som gäckat mig mest, musikens Röda Nejlikan, är en samling med Mandrake Paddle Steamer. Intresset för skivan beror enbart på en låt, Strange walking man, en titel som roar mig mycket. Gäckandet har pågått i närmare tjugo år men jag tvivlar inte på att jag någon dag, helt oförhappandes kommer finna den på samma vis som Howard Carter fann Tutankhamun i Konungarnas dal. Men det är inte Mandrake Paddle Steamer det ska handla om utan en annan skiva som duckat var gång mina trevande fingrar sträckt ut sig för att grabba tag i ett hyfsat exemplar, Konvaljens självbetitlade opus från 1975.

Skivbolaget MNW gav 1972 ut samlingen Kåklåtar, en platta där fängelsekunder sjöng egenkomponerade låtar med kända proggmusiker som kompband. En av dem var Konvaljen (Lennart Johansson). Tre år senare fick han spela in en egen skiva. Det är en lång historia och ganska omständlig, historien om min jakt på denna platta, så jag tänker inte dra den. Istället konstaterar jag bara att väntan var inte förgäves.

Första genomlyssningen var något av en chock. Det lät inte riktigt som jag trodde. Den enda låt jag tidigare hört var Mobbaren, en obehaglig redogörelse för just mobbing och pennalism. Det är en märklig skapelse, med skevt dragspel och prat-sång men jag har alltid gillat den väldigt mycket. När jag nu lyssnat på hela skivan, nästan oavbrutet, i några dagar så måste jag säga att det är en genial platta, ett stycke genial proggrock. Det är en ilsken Konvaljen. Som jag skrev så var första genomlyssningen chockartad och det beror främst på att den första låten, Resocialiseringsblues, är en smäll i ansiktet. Konvaljens ilska är monumental och hans pratande, mycket sång är det inte tal om på skivan, kommer rakt ur en förbittrad själ som ser sig själv orättvist behandlad av livets croupier. Jazzrockandet och ilskan kommer dock till sin fulla rätt i den avslutande Tack för vården vakt. Det är en synnerligen aggressiv avslutning på en alldeles underbar skiva.

Att lyssna på Konvaljen är som att sätta örat mot det förgångna. Skivan är ett barn av sin tid på alla tänkbara sätt, alltifrån det politiska innehållet till jazzrocken i sig. Allt ryms i Konvaljens lyrik. Jordbruksdöden, ensamhet, knark, övergrepp och korrektionsanstalter. Det är en fascinerande resa han bjuder och jag är tacksam för att jag får åka med.

Hej mitt vinterband

Att per bensindrivet fordon kryssa fram genom vinterlandskapet med Pentangle i lurarna är en sällsam upplevelse. Tidens barriärer löses upp och jag blir tidlös, jag kan nästan ta på seklerna bakom oss. Men så är jag ju också Världens äldste son.

Rättelse(r)

Jag ser ingen annan utväg än att krypa till korset och korrigera mig själv i två frågor.

1. Loudest Whisper är faktiskt mer amerikanska i sitt sound än vad de är brittiska.

2. Pentangles första skiva är inte alls särskilt traditionell, vilket ingalunda borde förvånat mig då jag hört låtarna redan innan. Om Bob Dylan revolutionerade amerikansk folkmusik så gjorde Pentangle detsamma på debuten (1967) med den brittiska motsvarigheten.

I beg your pardon, kind sir.

En högljudd viskning

Så sitter jag då och lyssnar på ännu en mytomspunnen skiva, överöst med superlativ av folk som vet. "Psych-folk classic", and all that jazz.

Loudest Whisper var en irländsk grupp som spelade in ett par plattor, båda dyrgripar numera. Children of Iir (1973) är en konceptplatta baserad på någon gammal legend som jag inte hunnit sätta mig in i men hey Ray, det räcker bra för mig. Folk-proggig konceptplatta, blotta benämningen sätter mitt huvud i exorcist-spin.

Initialt var jag bekymrad. Tänk om skivan är full av progressiv, irländsk pubmusik? Whiskey in the jar i tretton tappningar, den ena tråkigare än den andra? (Den irländska gruppen Horslips stod för en del av denna oro...) Via en favoritsida på nätet, http://www.progarchives.com/, stillades min oro något. En exposé över trist pub-singalong skulle det inte vara tal om, snarare mer amerikanskt ljudande folk. Det lät bättre, trots att jag hellre sett det luta åt brittisk folk som den anglofil jag är.

När jag nu sitter här och blänger in i dataskärmen med skivan i bakgrunden så ska det sägas att Loudest Whispers konceptskiva Children of Iir förmodligen är en av de bästa folk-plattor jag hört. Okej, det når knappast upp till Pentangle eller John Martyns nivåer men fan, det är luftig och suverän musik som når både öron och hjärta. Inslagen av fuzz-gitarr bryter av fint mot en i huvudsak akustisk ljudbild där allt det som var bra med det tidiga 1970-talets progg och folk finns representerat: den överblåsta produktionen, som dock är synnerligen enkel, och körerna, driften att ta sig an grandiosa teman och den varma, mycket varma känsla som musiken förmedlar. Och är det amerikanskt i soundet? Njae, mer brittiskt faktiskt till min stora glädje. Jag är mycket troligt förälskad.

In due course

Jag drömde jag förstört tiden, den fanns inte mer.