På begäran omänsklig

Så stod jag där med tunnelseende framför butiksföreståndaren med soundtracket till "Wayne's world" i mina händer. År av förhoppningsfull väntan, anfrätt av ett allt större tvivel, hade äntligen resulterat i musikvärldens absolut största händelse någonsin: Black Sabbath's återförenande med Ronnie James Dio. Åh, vid Gud! Det var en nyhet som inte stod VE-dagen efter i febrig glädjeyra den där eftermiddagen 1992 då jag läste nyheten i Metal Hammer, Kerrang eller något annat aktuellt musikmagasin. Ett spår var dessutom ämnat för soundtracket till ovan nämnda film vilket innebar att ett inköp bara var av tvång. Kom ihåg att detta skedde långt innan Internet och fildelningens dagar.

"Time machine", så hette spåret. Jag hade kunnat sälja min själ för att älska den låten, men icke. Det var kanske inte det att jag i egentlig mening avskydde den heller, den lämnade bara så mycket att önska. Besvikelsen var stor men jag bar den tyst, mitt kors längs tonårens Golgata, fast besluten att aldrig yppa ett ord som kunde tolkas som nedsättande om det som karlarna kokat ihop i studion. Med en dåres envishet framhärdade jag i låtens absoluta överlägsenhet allt som släppts sedan 1985. När så fullängdsalbumet släpptes stod jag åter där med tunnelseendet. Okej att "Time machine" var sämre än förväntat men vad fan, det är säkert ett strålande undantag.

Väl hemma i pojkrummet visste min upphetsning inga gränser. Min Sanyo alltiett-stereo dundrade igång. "Computer God", skivans första spår, gjorde mig knappast glad, så ej heller den fruktansvärda "TV crimes", också släppt som singel med vidhörande video. Skivan visade sig vara ett missgrepp av katastrofala mått. Black Sabbath omnämns ofta, med viss rätt, som det tyngsta bandet någonsin och de bevisade på "Dehumanizer" att de ännu förmådde tugga sig fram i doomträsket med bibehållen krona. Problemet låg snarare i hur de uppfattade sig själva, sin musik och sin plats i musikhistorien, såväl kontemporärt som historiskt. Det de slutligen serverade var en eländig buffé av sekunda skapelser, klätt i ett av rockhistoriens mest avskyvärt fula omslag.

Liksom en kissnödig Hitlerjugend vägrade jag ge upp och erkänna att skivan var D-Å-L-I-G. Det gick inte för sig. Hur skulle det se ut? Istället höll jag krampaktigt fast vid den enda låt jag fann något värde i, den råtunga"After all (The dead)". Med febrig ståndfasthet tvångsspelade jag upp låten för min gode vän Joakim med förhoppningen att någon, han, vem fan som helst skulle vidkännas min ståndpunkt att den var bra.

"What do you say to the dead? / Will you forgive me for living? / Can't believe the things that they said: / Wonderful day for a killing / It's killing me!"

Jo jo, Dio gapar på bra, där mitt i domedagsmarschen.

-Fantastiskt, inte sant? Joakim? Underbar låt, va? Joakim? Varför svarar du inte? Varför skakar du på huvudet? Joakim?

I den stunden dog min stridslust. Jag bar officiellt skivan mot mitt bröst, nära hjärtat, beredd att dö för den men bespottade i hemlighet dess uselhet. Det dröjde heller inte länge förrän sättningen splittrades i ett moln av hårda ord och Tony Martin, den tillnåder återtagne sångaren skrålade "...time to kiss the rainbow goodbye". Och visst, "The Rainbow" är naturligtvis Dio själv, så intimt förknippad med regnbågar och drakar.

Idag framstår Dehumanizer, trots Vinnie Appices uppmaning att spela skivan på hög volym, som ett bottennapp med stort B. Jag har ägnat tid att lyssna på den också nuförtiden men kommer alltid till samma slutsats: det är dåligt. Så dåligt.

Trots att skivan generellt räknas som ett illa genomfört samlag med flytningar och osämja som följd, spelar den här sättningen (dock under namnet Heaven & Hell för att inte stöta sig med den uppenbarligen mycket känslige Ozzy) en bukett visor från Dehumanizer, bland andra "After all (The dead)" och "Computer God". Kanske hoppas de att någon ny förmåga ska finna låtarna så pass bra att de säljer ytterligare några ex av den. Vem vet?