Sju sorters kakor och en liten bulle

Det finns TV-stunder som lyckats med konststycket att bränna ett evigt intryck i själen. I många fall har programmets namn fallit bort och enbart lämnat kvar en visuell remnant, ett fragment av visuellt arkeologisk natur. Jag kan inte hjälpa att jag drar paralleller till förlorade civilisationer och spåren efter deras kultur.

En av de tidigaste minnesbilderna jag har går tillbaka till senare hälften av 1970-talet. En herre i stor pälsmössa står i ett ljust vinterlandskap med en röd lada i bakgrunden, och han berättar något på finska. Det enda jag kan återge av denna drapa är hans emfatiska leverans av "...yxi, kaxi" som att han uppskattar ett antal. Varför detta dröjt sig kvar kan jag inte svara på. Men det har gjort det, dröjt sig kvar.

I början av 1980-talet, eller i vart fall dess första hälft, visade SVT en serie korta mysterieavsnitt i någon serie vars namn förfallit till glömskans dunkla gränder. Inledningen bestod av spelkort som roterade och en gyllene pistol, om minnet talar sanning. (Om någon minns namnet på den här serien, tala för fan gärna om det för mig.) Jag vet att jag mer av slump än något annat såg dessa avsnitt med stor behållning och fascination trots att jag idag bara minns en episod med klarhet.

En excentrisk herre gör gällande att han ätit allt. Hur han överlevt giftiga grodor och växter övergår mitt förstånd men jag antar att hans gastronomiska kodex innehåller en passus rörande detta, att han inte behöver känna sig nödd att äta något som kan inverka menligt på kropp och/eller själ. Under en middag låter han bjuda sina gäster på helstekt människolår, komplett med fot och vad. Av allt att döma styrs värden av en helt egen vilja och anser helt uppenbart inte att hans val i livet behöver styras av takt och ton eller ens begränsas av sådana ting som generellt anses vara tabun inom den mänskliga medvetenhetens kontext. Emedan gästernas avsmak är tydlig låter sig dock värden väl smaka. Det är nu han låter avslöja att han bara har en sak kvar att spisa i livet och han ska äta det, ett spöke. Jag kan i och för sig tänka mig att det finns en mängd andra saker han inte ätit men okej, kör för ett spöke då. Genom att tillägna sig kunskap om hur man fångar ett spöke beger han sig till vad jag minns som en kyrka där han stöter på vaktmästaren, en skäggig snubbe av ansenlig ålder. Det visar sig att karl'n är ett spöke och han låter sig, mot sin vilja gissningsvis, fångas i den excentriske herrens fälla. I nästa scen hoppar några halvt genomskinliga, grå korvar omkring i ett stekjärn. Han äter upp dessa, förlorar förståndet och får åka vit buss till sanatoriet.

Det är lättare att här förstå mekaniken bakom TV-upplevelsens remnant än i exemplet med den finske herren. Jag måste ha blivit illa berörd av den glupske mannens uppenbara brist på omtanke om sig själv. Allt tyder på, till och med i ett helt teoretiskt resonemang utan empiriska bevis som grund för antagandet, att inmundigandet av ett spöke, en i detta fall tänkande entitet, inte kan sluta väl. Den glupskes behov av att förstärka sig själv i andras ögon genom ett självdestruktivt beteende är sorgligt och jag drar mig ännu med fasa till minnes historier om GG Allin och hur han under en konsert med vilje slog ut sina framtänder med mikrofonen. För mig är denna typ av beteende sorgligt och motbjudande, så ock ätandet av ett spöke vilket får anses dumdristigt. För egen del avstår jag helst.