längs stigar sällan raka
Så plötsligt vek du av
Växtligheten blev ju mindre grön
och stekhet sand och gruvlig törst
blev till värk i andfått bröst
Och som en dåre har jag vildsint plöjt,
som en hedning tanklöst härjat
denna dalkittel grön
Jag väntar i skuggan du förlöpte,
i värmen som du lämnade kvar,
i saknaden du gav som svar
Jag väntar här en stund
Alltjämt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar