1980-talet innebar en förnyelse men också stadig nedgång för Black Sabbath och om jag tvekar inför att använda ordet nedgång är det enbart för att jag någonstans gillar deras plattor under denna period. Kanske är ordet förvirring bättre lämpat. När 1980-talet bäddat ned sig inför den sista vilan slog bandet till med "Headless cross", en alldeles fantastisk platta full av liv, tyngd och sväng. Den reaktionäre Sabbath-beundraren må spotta på detta påstående men okej, gör det då. Därefter kom "Tyr", en mycket utskälld platta given kritik jag inte förstår. Ronnie Dio's så lagom lustiga comeback med "Dehumanizer ligger därefter på diskarna 1992. Uppföljaren "Cross purposes" är ett kapitel för sig men inte mycket att jubla över. Och så till slut, 1995, släpper Black Sabbath sitt senaste alster (om man inte räknar Heaven & Hell) "Forbidden". Oj oj oj, så ont det gör i lilla örat...

Om man bortser från det avskyvärda omslaget och tränger ned i djupet så döljer sig den värsta, absolut sämsta, musik som släppts under namnet Black Sabbath. Jag hävdar att Sabbath aldrig gjort något riktigt, riktigt uselt men jag tar här ett smått avsteg från detta påstående, "Forbidden" är riktigt riktigt dåligt. Det betyder inte att det är dåligt enkom sett ur Sabbath-perspektiv, det är i all sin gräslighet dålig hårdrock. Att de dessutom slagit sig samman med Ice-T och hasplat ur sig något så fruktansvärt som Illusions of power tyder på en sanslös förvirring och desillusion. Låt efter låt harvar de sig fram genom ett deprimerande träsklandskap utan försonande drag. "Dehumanizer", den sunkiga comeback-plattan från 1992, är i jämförelse en klassiker, den har ju i vart fall något enstaka spår som är riktigt (eller ja...) bra. Plattan har rätt i titeln, det här borde vara förbjuden musik. Förbjuden att framföra och förbjuden att ges ut.