-Det är musik med själ och hjärta.
Man hör det ganska ofta, också slentrianmässigt, om musik som saknar det men ändå tillskrivs dessa båda abstrakta uttryck för ett starkt påverkande och inneboende väsen. Jag kan finna mig grina illa när uttrycket används för industrialiserad, själlös dussinpop som med våld körs ner i halsen på apatiserade folkmassor via Sommarkrysset. Fast ibland talar uttrycket sanning. Musiken skiftar från bra till överjordisk men bara någon enstaka gång blir den uppfylld av just själ och hjärta.
Det senaste halvåret, och då tar jag inte i, har jag fastnat i en loop. Jag har dagligen under dessa månader lyssnat om och om igen på Jim Ford. Hans bastardiserade, i positiv mening, country-funk är alldeles förtjusande. Inne i bubblan av studiobrus glimrar det av kärlek till musiken. Vore det inte för kombinationen stor begåvning för såväl musik som alkohol och droger vore Jim Ford förmodligen betydligt mer känd, också utanför snäva kretsar av kännare, en krets som faktisk inbegriper Nick Lowe. Inte sedan barndomen när farsans blandband gick heta i den lilla portabla kassettspelaren har samma låtar snurrat så konstant och det om något måste väl betyda att musiken har själ och hjärta, vad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar