Lyckta dörrar

Vad var det egentligen som försiggick där bakom murarna och taggtrådsstängslen? Vad ljöd bakom ilskna schäferhundars skall och vad syntes bakom strikt regisserade, statligt påbjudna manifestationer av folklig uppskattning? Östblocket var ett mysterium för mig. Barska män, tanks och hotet om kärnvapenkrig ingav mig knappast någon känsla av glättighet, bara av måsten, tvång och tristess. Trots hoten om kärnvapen och Jordens undergång var det annat som fyllde mitt bröst med sorg och rädsla, nämligen det faktum att man i Sovjet inte fick lyssna på Elvis Presley. I vart fall hade jag hört detta och det var tillräckligt för att frukta ryssens intåg. Att leva i ett musikaliskt vakuum utan Elvis var otänkbart. Skulle jag då bara få lyssna på den typen av pompös marschmusik som hördes i nyhetsinslag från Ryssland? Hemska tanke. Under de senaste åren har jag förstått att musiklivet bakom murarna inte på långa vägar när var så tråkigt som jag föreställt mig. Istället blomstrade ett musikliv, vars förutsättningar förmodligen såg helt annorlunda ut i jämförelse med västerländskt dito.

Nu är jag ingen auktoritet på området men jag har fått många av mina förutfattade meningar om musiklivet i öst raserade. De senaste åren har mitt västeuropeiska hånflin förvandlats till ett milt och kärleksfullt leende av uppskattning. För mig är proggen en i huvudsak anglofil företeelse. Givet är att det finns exempel på spansk, svensk, afrikansk och till och med grönländsk sådan men den bästa proggen är och förblir i mitt tycke brittisk. Den östeuropeiska avfärdade jag givetvis med hänvisning till det strikt och statligt kontrollerade nöjeslivet. Alla uttryck för progressiv rock måste, med anledning av detta, vara fattigmansversioner, usla försök till kopiering. Ungefär så gick tanken. Mina vänner, jag hade fel. Jag borde vetat hut.

I ett alldeles överilat ögonblick beställde jag Exodus-boxen The most beuatiful dream. Nu menar jag förstås inte thrash-pionjärerna Exodus utan det polska proggbandet. Just det faktum att östeuropeisk progg mycket väl höll måttet var knappast någon överraskning, däremot att detta band inte bara levde upp till hypen utan också var fullt jämförbara med vilket toppband som helst inom den symfoniska proggen. De har jämförts med Genesis och tyska space-rockarna Eloy, vilket är nog så adekvata jämförelser, men alla likheter till trots uppvisar de en egen särart, som så många av sina block-fränder. Ljudbilden minner mig om känslan jag hade när jag i unga år såg Tarkovskijs Solaris, ett påstående jag inte närmare kan analysera enär det är en känsla icke så lätt klädd i ord.

Så vad försiggick egentligen bakom murarna? Vad föranledde pop-festivaler och stor musiks födelse i ett så slutet system? Av givna skäl kan jag fabulera kring uttryck som "mota Olle i grind" och kampen mellan de kommunistiska och kapitalistiska systemen, det degenererade väst och behovet av att möta det kulturella hotet med inhemska motsvarigheter. Kanske svalde man helt enkelt från Partiets sida den beska medicinen och insikten om att det som då, och i någon mening ännu så görs, betraktades som västeuropeiska (och givetvis amerikanska) uttryck för ungdomlighet inte gick att stoppa vid någon dragen gräns? Det vore vansinnigt spännande att få ta del av hur musiklivet under Moskvas skugga tog sig uttryck och under vilka former detta skedde. Under tiden faller jag tillbaka in i Exodus musik och skiter i resten.