Drama Queen

Det finns vissa band där demokratin är något skev, oftast till följd av vokalistens ibland påstådda betydelse vad gäller popularitet och därigenom också ur ekonomisk synpunkt. Ett av dessa band, där detta fenomen lyser med klar låga, är Deep Purple. Ian Gillan innehar de facto rollen som vokalist å de två mest framgångsrika album DP släppt, "In Rock" samt "Machine Head". Tillika är dessa plattor två av hårdrocksgenrens största. Tvisten kring huruvida "In Rock" eller Black Sabbaths första var den grundsten uppå vilken genren Heavy Metal byggdes pågår alltjämt. För egen del håller jag på Sabbath. Förutom dessa meriter är Ian Gillan också den sångare som spelat in mest skivor med gruppen, varit med längst om än i omgångar och räknas som ett grundfundament i DP. Jag ifrågasätter icke dessa fakta. Det jag istället ifrågasätter är hans fullständiga veto emot att live framföra låtar från i första hand MKIII- och MKIV-sättningarna. Mellan 1974 och 1976 (året för DP:s upplösning) var David Coverdale vokalist i bandet, numera mest känd för sitt eget band Whitesnake. De tre skivor som släpptes under namnet DP under dessa år är mycket, mycket högklassiga plattor vars inriktning skiljer sig från MKII-sättningens och Gillans musik. Medan de senare var progressiva i någon mening, var Coverdale-uppsättningen betydligt bluesigare och funkigare, inte minst. (För egen del föredrar jag Coverdale-perioden framför Gillan.) Med tanke på att Gillan inte är originalsångare i bandet är det märkligt att han hårdnackat pissat in sitt revir och vägrar sjunga exempelvis Burn, Soldier of fortune eller Stormbringer. Förvisso är han synonym med DP, det går inte att komma ifrån. Även jag trodde en gång att Gillan var den ende sångaren i bandet. Men icke... Rod Evans medverkade på de första tre (1968-1969) och David Coverdale (1974-1976). Den ende kvarvarande och ständige medlemmen Ian Paice (trummor) borde ju rimligen vilja spela också annat material. Även bassisten Roger Glover som medverkat på flera icke-Gillan-plattor borde känna likaledes. Gillan says no.

Fenomenet är inte okänt. Ozzy vägrar spela andra Sabbath-sättningars låtar, trots att Dio-eran räknas som klassisk och förmodligen är lika älskad som originalsättningen. Men tyvärr går den konsertgående publiken miste om en underbar bukett visor i och med, vilket ofta tycks vara fallet, med vokalistens vilja. Ett fall som särskilt berör mig är historien kring Yes skiva "Drama" från 1980.

Efter 1978 års mycket tråkiga "Tormato", med den utmärkta Don't kill the whale som det enda anständiga bidraget, dröjde det två år innan Yes släppte något nytt, emellertid utan Jon Anderson som slog sig ihop med Vangelis för att producera några album vilka kan klassificeras som synth-pop med inslag av progg. Ett synthifierat Asia. Som ny sångare rekryterades Trevor Horn, tidigare i Buggles. Resultatet blev "Drama", vokalt mycket likt Anderson men (enligt vissa mycket) hårdare än tidigar alster. Jag vill påstå att "Drama" till viss del påminner mycket om "Close to the egde" och den hårdhet som ibland kom till tals där. Så också på "Fragile". Yes har alltid balanserat mellan ljus och mörker, kontraster mellan skönhet och brutalitet. Ingredienserna på "Drama" är därför inte annorlunda än tidigare, om än bättre än på många år. Om man bortser från 1977 års "Going for the one" låg Yes i något av en proggens förvirrade ingenmansland där de villat bort sig i sin drift att intrumentalt bevisa saker bortom ett egentligt publikt (i.e. mitt) intresse, vilket är synd. Bandet är ett av proggens, jämte King Crimson, finaste exempel på hur genren ska låta. Nåväl! Det som gör "Drama" till ett favoritalbum, bortglömt i andras ögon tycks det, är låtmaterialet vilket var det starkaste på åtta år, dvs 1972 års "Close to the edge". Varje stycke är fulländat men "Into the lens" är ändå favoriten. För mig är början av 1980-talet synonymt med den vinterblå färg som infann sig i gränslandet mellan dag och kväll, när snön lagt sig tung, och resultatet blev denna underbara kulör. "Into the lens" förmedlar mig denna färg och känsla som inte ska förknippas med nostalgi, endast trygghet och värme. Kanske är det rent av så att "Into the lens" är min No. 1 bland Yes låtmaterial. Det kan mycket väl vara fallet. Jo, lyssna gärna på introt till "Machine Messiah" och du kan hör det tyngsta Yes och kanske något proggband någonsin karvat in i en bit vinyl.

Med tanke på "Dramas" ovedersägliga och överlägsna kvalitet syns det mig märkligt att materialet inte spelas live av Yes. Ja ja, jag vet att Jon Anderson inte vill och att de andra med ryggradslös hållning låter honom hållas men det är synd och skam. Synd och skam, säger jag.