Jag snubblar från tid till annan in på en gammal favorit, Sir Douglas Quintet +2 = Honkey Blues, när allt annat känns fabricerat och genommtänkt. Musiken på denna klassiker från 1968 är kaotisk, improvisativ och oemotståndlig. Här finns inga hippa polotröjesnubbar som hoppat på syratåget och tänt en lavalampa, blott härdade musiker vars prestationer bara nästan håller sig inom ramarna för musikalisk teori och balanserar så nära skevhetens stickspår musik kan komma. Jag vill inte hävda att studiotiden ägnades åt droger och enorma mängder alkohol, jag har heller inte vare sig ork eller intresse av att ta reda på sanningens faktiska läggning, men nog anar man en onykter attityd parad med en total likgiltighet för musiken som kulturell yttring. Eller kanske ska jag säga totalt förakt för allt förutom kärleken till musiken.
Man skulle kunna tolka påståendena ovan som negativ kritik men det förhåller sig tvärtom, det är odelat positivt. Skivan bjuder på en mycket intressant resa genom rock, country och jazz, på gränsen till någon form av psykedelisk country-prog, av vars like jag aldrig stött på. Bandets tidigare alster saknar den otvungna oväsensskildring man finner på Honkey Blues, efterföljarna saknar det absolut.
Du som nu sitter och skruvar dig bajsnödigt i din stilrena kontorsstol och vill påstå dig ha hört betydligt mer avant-garde, än mer ostrukturerat oväsen, psykotiska bayrare med slö sax som biter sig igenom zinkplåt medan en loop av ett allt annat än rosaskimrande samlag stönar i bakgrunden så har du säkert rätt. Min poäng är inte påståendet att Honkey Blues är en besvärlig platta. Au contraire! Honkey Blues är en extremt lättlyssnad platta, full av hjärta och avspänd attityd. Och vill du som jag sitta med ett fånigt leende på läpparna i en 45 minuter, införskaffa Sir Douglas Quintet +2 = Honkey Blues och du har gjort dig själv en god gärning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar