Jag fascineras av Dracula, det har jag aldrig försökt dölja, och mången gång har mina ögon flackat över TV-skärmen i försök att insupa så mycket som möjligt av grevens karaktär och tankar. Häromkvällen såg jag om en gammal klassiker, Hammer Horrors Taste the blood of Dracula (1970).
Filmen är i sig inte så väldigt annorlunda från andra i serien. Dracula dör, väcks upp och sprider död omkring sig innan han själv förpassas till gravens kyla för gott. Eller i vart fall tills nästa film har premiär.
Det intressanta, som jag ser det, är alltså inte handlingen i sig. Den fortlöper enligt gamla principer. Istället är det ett uttalande i filmen som slår mig med häpnad.
Ett gäng äldre herrar, trötta och fallna åt trötta mäns jakt på spänning medelst rusdrycker och prostituerade, stöter en kväll på bordellen ihop med lord Courtley. Denne ädling har förskjutits av sin far efter att ha blivit påkommen med att utföra en svart mässa i familjekapellet. Det går givetvis inte för sig.
De äldre slår sig ihop med ynglingen som lovar dem spänning och tillfredsställelse bortom deras torftiga fantasier, förutsatt att de är villiga att sälja sina själar till Djävulen. Herrarna är så bortom allt förnuft att de går med på detta och följer Courtley till en liten butik. Innehavaren har i en scen i filmens början kommit över inte bara Draculas kappa och smycken utan också, och framförallt, en ansenlig mängd av dennes blod, om än i pulverform.
För 1000 guineas inköps blodet och affärsinnehavaren önskar dem lycka till och att Djävulen ska ta väl hand om dem. Han säger det dock inte utan att uppvisa ängslan och oro. Artefakterna är inte vilka som helst och det är i detta sammanhang repliken sägs. Ska man få kontakt med Djävulen behövs, enligt lord Courtleys utsaga, blod och vilket blod skulle passa bättre än Draculas? När allt kommer omkring är han ändå, enligt köpmannen, "the most evil man of all times".
Jag finner uttalandet, påståendet, remarkabelt och anmärkningsvärt. Det är allom bekant att Dracula anses vara ondskefull genom sin blodtörst och jakt på unga kvinnor, en livsstil som inte tycks särskilt ovanlig, oaktat tidsepok. Under denna tid, det sena 1800-talet, var imperialismen i full gång och européernas framfart i Afrika och annorstädes kantades av död och våld i en utsträckning som ter sig fantastisk i sin fasansfulla verklighet. Belgarnas framfart i Kongo är ett praktexempel på rasismens resultat, folkmord med teoretisk bakgrund. Det syns klart att rasismens "sanningar", de intellektuella "beläggen" för de lägre rasernas utdöende och Europas gudagivna plikt att påskynda detta utdöende som ett led i en vriden humanitär handling, ställer Draculas ondska i skuggan. Dessutom ska vi dra oss till minnes, som jag tidigare skrivit, att Dracula ingalunda far runt i trakterna och med med glädje suger livet ur jungfrur. Hans liv är kantat av tristess och obotlig sorg över sin oförmåga att interagera med andra på ett normalt vis. I den BBC-version av historien jag såg i somras framgår väldigt tydligt, också i Stokers roman, grevens längtan efter intellektuell stimulans och sällskap. Hans omsorg om Harker är uppriktig och sann, så också hans bildning.
Att i skenet av rasistiska folkmord (finns det några andra?) kalla Dracula den mest ondskefulla människa som levat är att bortse från sin egen samtids orättvisor men också forna tiders. Påståendet ter sig därför absurt och okunnigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar