Häxprocesserna

Jag minns det ack för väl. Ungdomligt risig i mitt långa hår, vildvuxna polisonger och lite för liten kavaj klev jag fram till disken inne på Folk & Rock i Lund. Året var 1997 och jag ville lyssna på Miles Davis Bitches Brew (1970). Den hade ju hyllats i alla möjliga sammanhang. Allt ifrån de hippaste musikerna till rockpressens journalister, kräkandes superlativ. En del av dessa kräkningar hamnade på mig och intresset väcktes. Detta minns jag tydligt. Jag minns också den förfäran och skräck jag kände när jag stod där och provlyssnade. Ett kaotiskt och disparat myller av elektrifierade utbrott, en trumpet som inte lät frisk och ilskna el-pianon omgivna av ett kompakt komp, rytmer som slog en illa förberedd yngling på käften. Jag lämnade lurarna och vandrade förundrad ut ur butiken. Skrämd, förfasad och övertygad om att superlativen krängts och pressats ur ett alldeles för snävt anus. Jag förstod inte, jag förbannade dem alla.

Men det är klart, tiden har lagt sig som en brusande älv mellan den jag var då och den jag är nu. Jazzen är alltjämt en rörelse jag inte begriper fullt ut, i vart fall inte dess renaste form. Som alltid förtjusar giftermålet mellan jazz och rock men till skillnad mot då, 1997, är jag numera erfaren nog att tränga igenom det som vid första lyssningen tycktes kompakt och kantigt. När jag nu lyssnar på Bitches brew är det baserat på erfarenheterna av Miles andra elektriska utflykter såsom Get up with it!, Agharta och Pangaea; verk där kaos och rytm, sammanbrott och groovigt sväng samsas i en ofantlig, berusande häxbrygd (jodå). Det är inspirerat, hypnotiserande, begåvat och underbart svängigt.