Jag vet nog fan hur det ska låta, brittisk folk. Och jag vet också från vilken tidsepok det ska höra hemma för att tillfredsställa min brinnande anglofila böjelse. Det är strikt avgränsat i tiden och som en människa berövad sina sinnen visar jag föga intresse för det som faller utanför ramen. Jag är reaktionär, i den bemärkelsen. En ultrareaktionär som utgör min egen folk-junta, med den skillnaden att jag inte förföljer de som faller utanför och sedan pryglar dem till oigenkännlighet på någon fotbollsarena.
Det där lät synnerligen hårt och brutalt, kan även jag tycka. Förkasta annan folk, även brittisk? Nja, det är mer ett ointresse som kommer att vissna till mull och ur denna kommer det såsmåningom spira en ny blomma, väldoftande och omfamnande. Hur kan jag veta detta? Livets skola, min vän. Livets skola. Under många år lyssnade jag inte alls på musik som inte hade sitt ursprung i 1960- och 1970-talen. But alas, I do now.
För mig ligger tjusningen i den brittiska folk-boomen under det sena 1960- och in på 1970-talet väldigt mycket i stämningen. Det är en romantiserad tjusning, en idealiserad och välregisserad föreställning. Smoke and mirrors, a trick of the light. Jag vet att livet i det medeltida England knappast var en dröm, hur mycket gröna kalasbyxor du än ägde. Jag vet också att livet till sjöss med tandlossning och lemmars amputerande inte var så trivsamt och idylliskt som jag föreställer mig. Likväl. Likväl. Jag åberopar rätten att fortleva som en gäst bland mina illusioner.
I mångt och mycket är det stämningen överlag som är regent i mitt konungarike. I hovmusiken hörs inte gärna inslag av country eller reggae och det får inte vara för glatt, musiken ska mana till eftertanke och tillvaron domineras av ett drömskt skimmer. Vill jag dansa och skratta lyssnar jag hellre på Hammondorgelns dån eller hårdrockens groove.
Att förälska sig i musiken var aldrig svårt, den var omedelbar. Fairport Convention drabbade mig som ett gäng snapphanar, rusande ur kraftigt näste av grönskande buskage. Och kanske, nej definitivt är denna grupps tidiga plattor ett precist mått på hur det ska låta. Drömskt, romantiserat och med fötterna i traditionen likaväl som det progressiva.
Det finns en oöverskådlig mängd band och artister i genren. Vissa bra, andra sämre. Precis som fallet är med musik generellt. Min senaste upptäckt är Nigel Mazlyn Jones som kanske i än högre grad är en ambassadör för stämningen vid mitt hov. Hans båda 70-talsplattor Ship to shore (1976) och Sentinel (1979) består av en samling låtar, var för sig njutbara men som helhet betraktade mer en sammanhållen väv av känslor och atmosfär. I synnerhet gör sig detta gällande på Ship to shore. Om jag blundar svävar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar