Anthem 1984

Jag är svag för konceptlattor, det är jag verkligen. Det finns något värdigt, suggestivt och spännande i en musikalisk tolkning av en händelse (påhittad eller reell) eller litterärt verk. Och det finns ju så många konceptplattor som är genuint bra men också andra som kanske faller platt på grund av sin tyngd. Emellertid är Anthony Phillips musikaliska tolkning (1981) av Orwells 1984 en av de mer lyckade i genren. Det är ett fascinerande synth-landskap han målar upp, på en gång pompöst (som de flesta gamla proggmusiker) men ändock luftigt och lätt, som en platta av Tangerine Dream från samma tid. Till skillnad från de tidigare alstren från Phillips så är Genesis-dragen helt borta (han spelade keyboard med grabbarna fram till Trespass år 1970, för övrigt en alldeles utmärkt platta). Sagans tongångar, vilket kanske låter en smula oprecist, är mildrade och ersatta av en kylighet som naturligtvis passar romanen och dess innehåll mycket bra. Och hur mycket jag än gillar hans tidigare skivor framstår 1984 som hans kanske bästa, mest koncisa verk.