Kan du vara lite tyst, va?

Det framstår för mig som en självklarhet och obestridligt faktum att In a silent way (1969) är, i subjektivitetens och inte provokationens namn, överlägsen Kind of blue (1959); detta trots att de två på samma gång tycks omöjliga att jämföra men av för mig givna och självklara skäl är syskonplattor i någon mening. De framstår som ett generationsskifte där ena foten står fast rotad i det som var och den andra tagit ett djärvt kliv in i framtiden. Därför är det mig en sann glädje att lyssna till Miles Davis sista studioplatta, Get up with it (1974), innan han försvann in i en tystnad som varade i över sex år. Min kärlek till In a silent way är och har alltid varit omedelbar. Det är den första jazz-platta jag verkligen kom att omfamna med sin mjuka, gungande monotoni som svänger så djävulskt. Inledningsspåret på Get up with it är inte olikt soundet på tidigare nämnda platta. Om In a silent way kännetecknades av ett mjukt, inpsirerat och kärleksfullt musikantskap är He loved him madly en kuslig variant av detta. Miles orgel-spel ligger som en oroväckande slöja över ett stycke som sträcker sig över 30-minutersgränsen och framstår som soundtracket till en skräckfilm, en vision av paranoia och utbrändhet. Det mjuka i In a silent way är som bortblåst, nedbränt och raserat. Kvar finns ett bitvis dissonant skal där ett krälande groove återfinns, gömt under Davis orgel och spöklikt, ömtåliga trumpet. Och någonstans är det så förtjusande alltsammans. Den smygande tvärflöjten fungerar som en smekande salva och förvandlar stycket halvvägs in från att vara ett alltigenom kusligt landskap till en fridfull fristad, kännetecknad av ett högst bräckligt lugn. Det är stämningsfullt, svängigt och outsägligt vackert.