The blues had a baby and they called it Rock'n'roll. (Okej?)

Mitt hjärta slår för funken, hur sporadiskt det nu än är. Jag är inte stöpt i funk, jag andas det inte och jag lever inte i det. Däremot omfamnar jag den stundtals intensivt och djupt. Det är inte i första hand den klassiska funken, Sly Stone eller James Brown, utan jazz-funken såsom Miles Davis levererar den. Under den senaste veckan har jag givit mig hän och ihärdigt lyssnat på Davis Agharta (1975) som jag finner oändligt njutbar. Det är jazz-funk så obändig som ett hunnernas fälttåg, svepande och krossande. Jag är i ärlighetens namn inte särskilt förtjust i Kind of blue, som så många andra är. För mig är det bara jazz, hur konstigt det än må låta. För mig har jazzen alltid varit som bäst i symbios med andra stilar såsom rock eller funk. I mötet mellan dessa föds en fantastisk skapelse vars exakta beståndsdelar jag inte förmår analysera och kanske är det lika bra. Insikten kom med jazz-rockarna Blood, Sweat & Tears New city (1975) och jag som 13-åring fann ett nytt universum som gradvis förde mig mot Miles Davis In a silent way (1969), Tribute to Jack Johnson (1970) och Live-Evil (1971). Det som tilltalade mig, och fortfarande gör så, är att inspelningarna saknar jazzens men också den senare fusion-rörelsens finlir och banar väg för det råare soundet i rockmusiken. Resultatet är inte Chicagos ändå väna jazz-rock utan ett i det närmaste kaotiskt ljudlandskap, sammanhållet genom repetofunkens allomspännande nät. Och detta utan att förlora fokus och förirra sig ut i ett träsk av oljud, omöjlig att penetrera. Jag hyser en tacksamhet för Davis musikaliska exkursioner och visioner. De ger mig ett rum att vistas där den totala friheten råder, klädd i den hårdaste funk som den här världen förmått presentera och jag är så lycklig.