Tid efter annan blir det så tydligt. Tiden öppnar upp sina valv och låter mig hänförd känna på dess innehåll, stryka med fingrarna över det som var, förnimma dess ande, beakta och betrakta dess obändiga flöde. Mina nervbanor kopplas samman med ett urtida nätverk, enormt i omfattning. Det låter mig bli ett med tiden och jag övergår i ett oberoende av den, jag blir tidlös. Barriärerna löses upp, dimmorna lättar och tankarna klarnar. Där det var grumligt blir det uppenbart. Jag lämnade mitt hjärta på en plats jag besökte. Tydligast blev sinnesförnimmelsen just där, precis där mitt hjärta nu vilar och väntar på mig. Bidar sin tid och symboliserar på sitt sätt en skickelsediger profetia, mitt slutliga öde. Jag behöver bara blunda, så är jag där. Utan ansträngning men sällan utan gripande sinnesrörelse förflyttar jag mig mellan tid och rum, fram och tillbaka. Jag är tidlös i mitt förhållande till omvärlden, jag är Världens äldste son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar