torsdag 11 mars 2010

Tippett-ippe-tipp-tapp

Jag har skrivit en del om min fäbless för jazz-rock och det är sant att jag finner outtömlig njutning i mycket av vad den genren bjuder från sitt fruktfat. Till viss och inte omistlig del av denna kompott hör jazzens improvisationsteknik som, hur det nu än skulle förklaras i musikaliska termer, gifter sig så utmärkt med rockformatet. Mötet där emellan blir oftast något alldeles speciellt. Jazz-rockens storhetstid sammanföll till inte så ringa del med proggens dito, det vill säga slutet av 1960- och början på 1970-talen, vilket ger mig anledning att placera de två genrerna i samma rum. Kongressmedlemmarna delar så otroligt mycket med varandra. De utgör alla delar av den progressiva musikens bridge-blandning i någon mening.
1971 slog 50-mannagruppen Centipede till med jazzpianisten Keith Tippett i spetsen och spelade in ett ambitiöst konceptverk som vältrade sig över ett helt dubbelalbum. Förutom Tippett inkluderade gruppen framträdanden av Mike Patto och Julie Tippett och Robert Fripp vred och slet i rattarna i kontrollrummet. Ambitiöst är bara förnamnet. Skivan har trots ett närmast totalt ogillande av dåtiden fortlevt som något av en klassiker i sin genre. Det är gott nog och lätt att begripa. Musiken framstår som ett magnum opus där jazz och rock möts i fri lek i gymnastiksalen. Det är imponerande och intressant att ta del av men jag ska inte påstå att jag till fullo eller alls begriper musiken som helhet, fyra stycken som alla rör sig kring 20-minutersgränsen. Det är kaotiskt och disparat. Känslomässigt påminner det om CCS men musikaliskt är det långt ifrån varandra. Emellertid är skivan inte enbart ett kaotiskt muller, det är ett fenomen i huvudsak kopplat till styckena 1 och 3. De övriga spåren är mer lyssningsbara i bemärkelsen melodiska och för mig är det de styckena som är absolut bäst i sin brittiska, jazz-proggiga kostym.
Hela verket är fast förankrat i tiden. Det är 1971 med den tidens nästan anarkistiska förhållningssätt till musiken, att allt var möjligt, oavsett hur konstellationen eller visionerna såg ut. Jag vill knappast påstå att den inställningen försvunnit eller mattats av. Visionerna kvarstår alltjämt, det ska framhållas, men det synnerligen framträdande inslaget av pompöst storhetsvansinne och de storslaget grandiosa förutsättningarna för Centipedes skiva Septober energy är representativt för en tid då skivindustrin verkar ha varit lika öppna och pårökta som musikerna själva. Det kan låta elakt att säga så men det är sagt med kärlek och ett mycket milt leende.

Inga kommentarer: