Femtonåringen i mig må sucka, himla med ögonen och nervöst fingra på stopp-knappen men nu sitter han här, pojken som hunnit bli trettiofem år, och triumfatoriskt gungar till en samling fusion-plattor med bassisten Stanley Clarke. Det är visserligen inte så särskilt märkvärdigt, snarare är det ett naturligt steg. Jag vägrar kalla det mognad eftersom det antyder att viss musik och/ eller annan kultur inom sig bär en frukt som enbart kan uppskattas om du uppnått en viss ålder alternativt en samhällsställning som kräver ett idogt och uppskattande nickande till Arnold Schönberg. Jag vill snarare se det som en progression. Emellertid! Fusion är alltjämt djupt förknippat med musikgymnasister och musikaliska krumbukter och vågspel snarare än musiken som sådan. I vart fall är det min uppfattning. Med Stanley Clarke förhåller det sig annorlunda. Hans musik är funkig, skitig och svängig. Nog för att karl'n kan spela bas men hans avsevärda talang övergår aldrig i ett poänglöst drönande, ett intrikat new age-fipplande som aldrig lyfter. I vart fall inte från min landningsplatta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar