Jag ser mig ibland som en stigfinnare vad gäller musik men inte i klassisk bemärkelse. Det är inte menat så att jag alltid finner Vägen, Målet eller ens Riktningen. Faktum är att jag mer eller mindre trevar mig fram, bökar mig igenom vegetationen. Och så ibland, när jag minst anar det öppnar sig en stor, solstekt glänta i snåren. Så vill jag se min upptäckt av Laurent Thibaults Mais on ne peut pas rêver tout le temps (1979).
Thibault var bland annat bassist i det franska zeuhl-bandet Magma, vilket märks. Det är för övrigt märkligt hur medlemmarna i detta pionjärband tycks dela exakt samma uppfattning vad gäller soundet, vilket också kommer till uttryck på Univeria Zekts The unnamables (1971). Ibland får jag intrycket av att jag lyssnar på någon av Magmas mer melodiösa låtar, i synnerhet vad gäller vissa vokalpartier och förekomsten av el-piano. Skivan är hyllad som den bästa franska proggplattan någonsin och jag ska villigt erkänna att jag inte är tillräckligt kunnig för att vare sig bekräfta eller dementera men absolut, det kan visst förhålla sig på det viset.
När jag lyssnar på skivan, den går oavbrutet för tillfället, så uppfattar jag verkligen musiken som en helhet. Nog för att det finns fyra separata spår på CD:n men eftersom det flyter samman, trots skiftningar, ser jag det som ett helt stycke. Och det är ett vackert stycke. Ljud och toner i perfekt kombination förenade i en stor klots av klassisk, tidlös progg. Det kan vara årets bästa inköp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar