Det låg en kamel på hallmattan imorse.

Jag njuter skamlöst, som en gammal pascha i sitt harem . Den nyligen remastrade och utökade utgåvan av Camel's liveplatta Pressure points (1984) damp ned igår och den har varit efterlängtad, utgången som den var. Camel är ett band som aldrig blev sämre utan tvärtom alltid växte. Var de bra 1975 så var de strålande 1984 då Stationary traveller, kanske deras bästa, släpptes. I vart fall är det en av deras bästa. Liveplattor är inte alltid särskilt roliga att lyssna på. Det kan vara kliniskt, överdubbat, platt, dåligt ljud och dåligt spelat. Fast sen finns det en handfull liveupptagningar som verkligen lever upp till ryktet. Jag ska inte här sitta och namedroppa dessa som en bajsnödig gymnasist, trots driften att så göra, utan bara konstatera att Pressure points verkligen är en storartad platta och ett ännu mer storartat dokument över ett av de absolut främsta proggbanden någonsin, ett proggband som i Genesis anda utan ansträngning tycktes överbrygga klyftan mellan pop och progg. Att Camel är snäppet vassare står jag fast vid. 1980-talets underbara ljudlandskap belyses med all önskvärd tydlighet, denna kväll på Hammersmith Odeon anno 1984. Den som ändå fått vara med...

Steh auf!

Jag lever i en stekhet miljö. Franz?

Force majeure

Jag har böjt mig för en vänlig vind, en mäktig smekning av innerörats membran. Jag har funnit frid och med glädje kapitulerat inför det beläte jag tidigare så intensivt ratade, nej hånade, blind av hänförelse inför de gamla gudarna. Det var oundvikligt, kanske. Det var dithän min kosa styrde, dit där ett annat synsätt regerade. Kamrat, ännu regerar! För den flodvåg som tog mig med storm har fört mig å stora vågor på en resa jag för fem år sedan sett som otänkbar, omöjlig och löjlig att ens betänka. Jag har lagt ned min sköld inför en större makt och är nu i Tangerine Dreams sold. Boxen Tangents damp ned och min lycka vet inga gränser. Min gode vän sa att deras musik är en evig, suggestiv resa. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Min ingång började med en utgång i Exit men min resa har bara börjat.

Dagens ord:

Ulv

Samhällets styvbarn

Det sägs ofta om obskyra rockplattor att det är tungt, skitigt och elakt. Tyvärr tycks det vara önsketänkande eftersom alltför ofta visar sig motsatsen råda. Men så har vi Stepson som bryter denna trista trend. Deras enda skiva från 1974 är ett sannskyldigt mästerverk vad gäller hård, bluesdriven hårdrock. Åtminstone är det sant till 60%, det är "bara" 6 av 10 spår som är sanna genidrag men å andra sidan är det ett riktigt gott resultat. Jag är svag för ljudbilder, som de flesta, och här är en nästan ogenomtränglig sådan. Det låter furiöst, på min ära! Och så mitt i denna gröt, en hammondorgel... Ett svalkande inslag i en annars kokhet miljö. Jag faller som en fura, var gång jag lyssnar på Stepson. I synnerhet trion "Rule in the book", "Suffer" och "Burnin' hurt". Det är tre låtar med avgrundslik attityd, extrem bredbenthet och ett (nästan funkigt) sväng lika oemotståndligt som en skål lakritspipor, för övrigt världens bästa godis.

Word

-I've seen the end and it's not pretty.

/Jonathan Macaius (1856)

Stålögat

Av de stora folkrockbanden är Steeleye Span det minst intressanta. De övriga i topp5-listan såsom Pentangle, Fairport Convention etc. är så vida pass mer spännande. Det betyder inte att Steeleye Span är ruttna eller andefattiga, de är bara lite, lite sämre. Med det sagt ska jag be att få föra till protokollet att de faktiskt skrivit en av mina absoluta favoriter i genren engelsk folk: Dark-eyed sailor från "Hark! The village wait" (1970). Det är ett gudabenådat stycke av outsäglig skönhet. När den nu spelas för vilken gång i ordningen förpassas jag till ängder utan beska, salar utan svärta och tillstånd av eufori.