Bli nu inte för glad

Ja, det är sant. Jag håller i huvudsak till nere på 70-talet och rotar när det gäller musik. Sällan lämnar jag detta territorium för djärvare exkursioner ut i samtiden. Tyvärr, kan jag tycka men lik förbannat återvänder jag till mina hammond-infekterade jaktmarker. I allt väsentligt beror detta reaktionära beteende på okunskap. Det måste jag nog tillstå. Sällan ser eller hör jag något nytt som verkligen tänder mina sinnen. I bästa fall kan jag tycka att "fan, schysst" men inte så pass att jag tänker köpa det. Jag väljer hellre ett stycke progg, paketerat 1973 än ett fräscht stycke samtida. Men så ibland, bara ibland, nås jag av bud om något som slår av mig mina skygglappar med en snärtig men kärleksfull lavett. För tre år sedan läste jag i Classic Rock om en grupp, Mastodon, som skulle vara så jäääääävla bra. Progg-metal. Ja, termen är inte någon jag slänger mig med till vardags. Själva ordet "metal" ger mig lite rysning, ungefär som tanken på stuvade burkärtor, detta avskyvärda tillbehör. Jag kan inte förmå mig att säga att jag gillar "metal". Att jag älskar hårdrock däremot, det är utom tvivel belagt. Emellertid... Jag köpte i trots deras skiva "Blood mountain" (och Trivium's "The crusade"). Skulle jag påstå att jag fann skivan underbar omedelbart så ljuger jag. Det tog faktiskt ett antal lyssningar innan jag knäckte deras, vad jag ansåg, kantiga och komplicerade ljudbild. Men vilken knäckning det var! Fantastiskt!

När de nu släppte sin nya platta "Crack the skye" var förväntningarna höga. Kanske väl höga. Faran med att vara för bra är att till och med skitbra blir dåligt när uppföljaren kommer. Besvikelse och negativa omdömen. Nu hyste jag inga sådana tankar i och för sig. Min tillit till grabbarna i bandet var allomfattande. En recension jag läste menade att de förfallit till poprock och därför svikit sina ideal, så att säga, medan Classic Rock hyllade skivan. För egen del måste jag säga att "Crack the skye" må vara en något mindre snårig, mer lättlyssnad platta än "Blood mountain". Därmed inte sagt att något av deras tyngd eller progg-tendenser avtagit i styrka, de finna alltjämt där.

Jag har inte lyssnat på skivan in absurdum men anser redan nu att Mastodon lyckats med konststycket att följa upp ett extremt hyllat album utan att det påverkat kvaliteten i någon mening. Att hammondorgeln smugit sig in i studion gör mig naturligt nog inte upprörd.