Italian stallions

I det allmäna medvetandet är kanske proggens flaggskepp det vid namn Genesis eller möjligtvis Yes. För övrigt är kanske dessa band de enda som i de breda lagren lever kvar. Barclay James Harvest och Manfred Mann's Earth Band är exempel på grupper som haft sin storhetstid och numer är ute på nostalgiturnéer, spelandes sina hits och minns hur stora folkhav de brukade spela för, nu när det är avsevärt glesare. Och hur så? Om nu Genesis är det enda kvarvarande och ännu namkunniga proggbandet, vad gör det? Spelar det någon egentlig roll? Nä, det gör det inte. Att proggens giganter (the ghosts of past, så att säga) försjunkit i dimmig glömska är naturligt. Minnet är kort och kanske förtjänar de att falla undan och ge plats åt nya, friska talanger. Precis som ett byalag samlas därför proggskallarna i celler och minns, återupplever och njuter av nostalgin eller, som i mitt fall, av proggens pionjärer med sina moog-synthar och pretentiösa konceptalbum. Det är inget konstigt. Specialintressen må bestå i SAAB-bilar, porslinsfiurer eller kopparkärl men det är där, i dessa med kärlek sagt nördiga sammanhang minnet hålls vid liv. För inte kan mänsklighetens kollektiva minnesbank hålla tusentals år av estetiska och konstnärliga uttryck vid liv, ständigt i fokus. Det blir upp till specialister i ett slags kulturellt tvärsnitt av flora och fauna med sina individuella syften i naturen. Jämförelsen kanske haltar men förhoppningsvis förstås innebörden.

Vidare är progg, tror jag, intimt förknippad med den engelskspråkiga kultursfären. När allt kommer omkring föddes proggen, enligt mitt tycke, på de engelska öarna. Och visst, engelskan har en förmöga att ge återklang även i en svensk själ. Huruvida detta beror på de allierades seger över Tyskland, som vissa menar, ska jag låta vara osagt men nog var det så att de allierades seger banade väg för en i huvudsak amerikansk-producerad populärkultur i form av film och musik. Denna kultur existerade redan innan andra världskriget, absolut, men spreds i vidare form efter 1945 och ockupationen. (Detta ska inte se som något inlägg rörande kulturimperialism, blott som ett filosofiskt resonemang.) Italien må ha varit en del av Axeln och som sådan besegrad, trots att de 1943 avsatte Il Duce och bytte planhalva, men kom att hålla hårt på sitt språk i musiksammanhang. I vart fall är detta sant i fallet proggen. Mycket lite av den italienska 1970-talsproggen är vad jag erfarit behängd med sång på engelska språket. Tidigare var detta en hämsko och jag avhöll mig från att ta del av utbudet. Till stor del grundade sig detta i att jag som novis inte kände till en enda av grupperna medan jag var väl bekant med King Crimson, Gentle Giant och Genesis.

I något sammanhang har jag hävdat att efter engelsk progg kommer dansk och ibland kan jag vara benägen att hålla med mig själv på den punkten. Danskarna har till skillnad från övriga nordiska länder producerat en stor mängd högklassisk progg, i många stycken likvärdig den engelska. Men inget land liknar Italien. Tyskarna är skitigare än många andra, finnarna galnare och japanerna enastående. Italiens progg är för det mesta, av det jag hittills hört, väldigt symfoniskt och högtravande. Rovescio Della Medaglias "Contaminazione" är ett högklassiskt exempel på detta. Deras första platta "La bibbia" är en med italienska och proggmått mätt i allmänhet mycket hård skiva, mer åt hårdrockshållet med skitiga gitarrer och inspelad live i studion. Men med "Contaminazione", deras tredje, växlar de in på det symfoniska, klassisk musik och hårdrock. Vid första lyssningen är det en snårig historia men det ger snart med sig. Mjuka stråkar, spelande något slags stiligt stycke som för tankarna till ett franskt 1700-talshov, bryts abrupt av ilskna gitarrer. Och tack gode Gud för att de håller på sitt språk! I det musikaliska sammanhanget gifter sig musik och språk på ett alldeles magnifikt vis.

Le Orme's skiva "Felona e Serona" är mycket riktigt ett konceptalbum om två världar, den ena levande och den andra höljd i mörker och elände. Av alla deras skivor är det denna som fått den absolut högsta betygsättningen. Och visst är den bra. Faktum är att den är helt fantastisk. För egen del föredrar jag nog föregångaren "Collage" bättre men det är till stor del beroende på att den innehåller utbrott av skitig orgel. "Felona e Serona" är mycket mer byggd på synthar, vilket i detta fall faller sig mycket väl med den svepande och symfoniska ljudbilden. Gruppen brukar liknas vid ett italienskt ELP och jag kan visst förstå jämförelsen trots att jag anser ELP vara en ganska tråkig grupp som bygger sina verk alltför mycker på klassisk musik. Absolut, de har gjort en hel del bra, men Le Orme må ha sin dos av klassiska influenser men det tar inte över och musiken känns fräsch och lätt, trots utbrott av tyngre stunder som i "Collage":s "Cemento armato" med den dånande hammondorgeln som jag älskar så mycket. Kanske är det bara så att jag inte fastnat för ELP. Vet du vad, jag ska återbesöka mina ELP-plattor!

Jag vill slutligen rekommendera tre (av många) italienska proggklassiker:

1. Le Orme - Collage
2. Campo di Marte - Campo di Marte
3. J.E.T. - Fede, speranza, carita