Det eviga

Tiden gör all skillnad. Intuitiontoldme talar om favoritskivor som nu tappat den lyster som förut var så stark. Ibland gör det omvända förhållandet sig gällande. 1987 var Black Sabbath ett gungfly utan stabilitet och "The eternal idol" skrämde mig. Den skrämde mig för att jag tyckte den var alldeles fantastiskt dålig men också, och kanske i synnerhet, på grund av ljudbilden. Om "Born again" hade ett sound som hämtat från Helvetets botten så verkade det här vara hämtat från en planet av is. Skivan äger Sabbath's kallaste och mest metalliska ljudbild. Kallt och sterilt pumpar de sig igenom låt efter låt med tvivelaktigt resultat. Tyckte jag då.

Under någon månads tid har jag haft skivan i tankarna men inte kommit mig för att ge den en snurr i CD-spelaren. Men så, häromdagen var tiden kommen. Och faktiskt, så illa är det inte. Ljudbilden var egentligen det enda som stämde i min bild av plattan, musikaliskt var den betydligt bättre.

Black Sabbath har knappast legat i bräschen för hårdrockens utveckling sedan 1970-talets första hälft, trots viss utveckling. På "Eternal idol" tycker mig höra att herr Iommi lånat ett öra åt den stil som rådde just då. Skivan känns fräck, fräsch och modern, om man ser det ur 1987 års perspektiv. Det är en ganska rapp platta med melodi över ett halvtungt komp. Faktum är att Iommis gitarr låter riktigt livlig, och det på ett sätt som påminner mer om "Mob rules" än efterföjaren "Headless cross". Låtarna i sig är kanske lättglömda men några hänger sig kvar: "Glory ride", "The shining" och "Ancient warrior" tillhör kategorin glömda klassiker. Ja, klassiker kanske var att ta i men de är i allt väsentligt mer än hyfsade och det är inte att förakta.

Är det Black Sabbath då? Endast till namnet. "The eternal idol" har inte mycket gemensamt med de klassiska plattorna men är en inte helt oäven och njutbar hårdrocksplatta. Skulle den spelats in av annan grupp kanske tiden behandlat den mildare. Jag vet inte. Problemet för ett band med en massa "klassiska" album bakom sig är att allt som kommer efterpå bedöms efter det snarare än musikens faktiska kvalitet. Jag ser framför mig en sommar med den här i bilstereon, för hur kall skivan än är så ger den mig numera känslan av behaglig svalka.

"The eternal idol" är inte Black Sabbath's största stund. I grunden är den på gränsen till medioker men ändå betydligt bättre än "Dehumanizer" och jag rekommenderar "The eternal idol" till vem som helst och i alla lägen framför den förra.