And did those feet, in ancient times...

Skivor lever ibland ett liv på eget håll. Vissa snurrar regelbundet, andra bara ibland. Och så finns det de där andra som under många sekler, ja i alla fall under långa perioder, hukar sig osynliga. Inköp som förpassas till att endast utgöra ännu en bit som ökar det totala antalet i samlingen. Att ligga på golvet och glo på skivsamlingen föder ibland ett nytt liv. Moonspells Memorial köptes på rea, 39 kronor på Åhléns, efter en översvallande recension i något musikmagasin. Då jag inte i egentlig mening eller större utsträckning vallar mina fötter uppå den extrema hårdrockens ängder föll den bort efter några lyssningar. In i samlingen bara. Tyst och snäll bidade den sin tid, en tid som kanske aldrig skulle komma. Så en dag där på golvet föll mina ögon på den. Jag hade nästan glömt bort att den fanns där. Jag tror starkt på att det finns en tid och plats för allt. I högsta grad gäller detta musik. När jag nu gick tillbaka till skivan och gav den en chans så föll allt på plats. Memorial är en fantastisk platta med exakt rätt ingredienser. Tungt utan att stå still, snabbt utan att dra iväg för långt, melodiskt utan att bli AOR, mörkt utan att bli bajsnödigt och vackert utan att bli trist. Vad jag inte hörde första gången vet jag inte men nu hör jag, kristallklart når mig ljudvågorna. Indeed they do.