Människans historia är präglad av en ständigt närvarande dragning mot extremerna. När människan lämnade Afrika och för första gången satte sina fötter på det europeiska fastlandet var detta ett resultat av just denna ingivelse. Att tänja på gränserna, att utforska sin omvärld och i slutändan också lämna den för en osäker tillvaro i ett nytt klimat med nya förutsättningar, är den grund som de facto vår nuvarande existens är byggd på. Utan denna drift, som lika gärna eller hellre kan benämnas progression, satt vi alla i den stekheta solen med en handfull självdött.
Extremerna, dessa gränsdragningar i en imaginär sand, är föremål för ett ständigt närmande och resultatet gör sig gällande inom alla fält. Från de tidiga odlarnas djärva försök till nutidens storjordbruk och dåtidens kurande bland klippmassiven till Turning torso i Malmö och bostäder där ingen kan eller vill bo. Allt är resultatet av dragningen mot extremerna, gränslandet för det mänskliga vetandet.
Självklart är också musiken en produkt av detta. Det är svårt att tänka sig hur stenålderns popsånger tedde sig men en kvalificerad gissning är att musiken, nu som då, spelade en avsevärd roll på såväl samhälls- som individnivå. I början av 1990-talet köpte jag i ett brinnande tillstånd av lust efter historiens själ skivan “Fornnordiska klanger - The sounds of prehistoric Scandinavia”, en samling om 41 stycken inspelningar. Ljud skulle vissa säga, andra skulle kalla det primitiv musik. (“Primitiv” är för övrigt ett intressant begrepp på samma sätt som “normalt”. Vad som är primitivt eller inte är ju blott ett mått på exempelvis vårt samhälles medicinska kunskapsnivå i jämförelse med 1600-talets.) De första tretton låtarna är tillägnade stenåldern och är inte mycket mer än rassel och hoppsasteg med snäckor eller sten mot sten i rytmiska anslag, vilket mer ger intryck av vardagens ljud än festliga musikanter. Själv slås jag av frånvaron av sånger. Nu är jag inte mer obildad än att jag inser avsaknaden av kvarlämnade texter och nothäften men jag är av den övertygelsen att även den mest “primitiva” människan hade en handfull sånger att tillgå. “Ah, the songs Jim!” Det tycks mig otroligt att tänka mig att det saknades lustiga sånger, sedelärande sånger, snuskiga sånger och rituella (naturligtvis) sånger. Kan man tala kan man också länka samman ord till någon form av melodisk slinga eller rytm. Styckena Tre flintflöjter och Ertebølle-pipan utgör båda bevis för att stenåldersmänniskan rent instrumentellt kunde frammana melodiska, i någon mening, kompositioner.
Anledningen till detta inlägg är att jag igår, för första gången på många år, lyssnade på Ministrys skiva Psalm 69. Nu anses den knappast gå i bräschen för vad som anses extremt men å andra sidan är det inte min poäng. Det är inte jakten på den mest extrema musiken som ligger i fokus för mig utan snarare i det faktum att musiken på Psalm 69 är ett direkt resultat av Ertebø lle-pipans möjligheter. Att karva en fullt fungerande flöjt av ben tyder på en tänjning av gränserna för vad som i det här fallet är det musikaliska rummet med sina avgränsningar. Nu har det vid varje tillfälle funnits de som velat stävja utvecklingen, alltid och på olika plan. Religiöst och mänskligt har det alltid funnits hinder att komma över, inte sällan med blodsutgjutelse som följd. Skaparen bakom Ertebølle-pipan stötte säkerligen på patrull av vän av ordning som av ett eller annat skäl hellre såg pipan ogjord och musiken har, som andra estetiska uttryck, hemsökts av dessa reaktionära tendenser. I modern tid minns vi sjuttiotalister gärna W.A.S.P. och debatten kring deras köttätande och våldsamma form av musik vilken i sig bara var en dragning mot extremerna i ett musikaliskt landskap där konformiteten cementerats, eller riskerade att cementeras. Synthmusiken var, liksom också punken, en dragning bort från normen och ut mot extremerna, gränslandet, ett kartläggande av möjligheterna. Denna drift är inte bara naturlig och evig utan också av stor vikt i en värld där de fossila bränslena sinar snabbare än vi anat och där miljökatastrofer och svält rider oss som nattmaror. Om vår drift mot extremerna upphörde nu skulle vår värld bli en mörk sådan utan hopp men så är lyckligtvis inte fallet. Lusten att kartlägga möjligheterna för vår framtid och tron på denna gör att det ändock finns ett ljus i änden av den där tunneln. Människan har, i vart fall hittills, inte nedslagits av återvändsgränder och kanske har vi skaparen av Ertebølle-pipan att tacka för mycket. Utan dennes kreativa gränssprängning såg det förmodligen helt annorlunda ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar