Religiöst betonad musik tenderar att i första hand fokusera på texten och budskapet, i andra hand på det rent musikaliska. Jag ser mig här skamlöst generaliserande, om än med viss rätt. En sida av mig genomlider med glädje religiösa musikprogram på SVT. Det finns något djupt fascinerande däri. Musiken som spelas där är alltid tillrättalagd, slätstruken och vacker, i vart fall i tanken. Musiken blir en ljudtapet som tycks ämnad att pacificera tanken och stänga ute det som inte anses höra hemma där. Den religiöst ortodoxa black metal-musiken kan dock inte anklagas för att vara tillrättalagd. Möjligtvis bedövande.
När jag var i Edinburgh snappades jag upp av en liten skallig man med en prick i pannan som ville sälja en skiva där hinduiska munkar spelade heavy metal, som han sa. Jag köpte den men mina förväntningar var låga och med all rätt. Det var, om jag ska vara frank, riktigt dåligt. Poängen är att mycket musik där budskapet är det viktiga blir sämre när medlemmarna inte lägger, eller är förmögna att lägga, samma omsorg i musiken som texterna. Det finns en anledning till att Vit makt-musik, oaktat de horribla texterna, inte är en njutbar upplevelse. Och för all del, budskapet behöver inte vara nödvändigtvis vara religiöst utan kan lika väl bestå av politiska eller andra förkunnelser. Ska jag dessutom knyta an till verkligheten kan man lugnt påstå att dålig musik kommer i alla former. Vem kan anklaga skaparna av Smurfhits för att göra högkvalitativ pop?
Men så ibland dyker det upp skivor med budskap som träffar rätt eftersom musiken talar till en. En sådan är Golden Avatars "A change of heart" från 1976. Jag bekänner mig inte till hinduismen överhuvudtaget men det är egentligen ovidkommande i sammanhanget. Musiken på den här skivan har följt mig i minst femton år och ger mig ännu samma känsla varje gång den hamnar på skivtallriken, ibland med långa mellanrum. Det är inte alltid en skiva är helgjuten men den här, som återfinns i rea-backar lite varstans, är faktiskt det. Musikaliskt är det en sann fullträff av skönt proggig karaktär. Att fyllas av ljus och den där pirrande känslan som god tonkonst är förmögen att göra är, för att knyta an till den religiösa aspekten, gudomligt. Så kanske har jag helt fel. Kanske handlar dålig musik bara om just det, oförmåga att knyta samman tonerna till något exceptionellt snarare än budskap och religiositet. Kanske görs det bara för jävla mycket musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar