Min jakt efter greve Draculas innersta, hans väsen och intellekt, har fört mig till år 1977. Det var detta år som BBC valde att filmatisera legenden och resultatet hyllades som den version som mest liknade Bram Stokers roman. Av naturliga skäl var mina förväntningar stora när som jag häromdagen slog mig ned för att avnjuta verket. Rent filmiskt är det inte mycket att yvas över. Det är inte det att det är dåligt, inte alls, bara inte mästerligt. I sin stil liknar det mer en sämre Hammer Horror, vilket i sig knappast ska anses dåligt. Nej, behållningen ligger snarare, eller i huvudsak, i att man kommer Dracula närmre in på livet.
I de flesta om inte alla filmer om greve Dracula framstår han antingen som en blodfattig eremit utan sociala förmågor (Nosferatu, Bram Stoker's Dracula) eller som ett känslokallt rovdjur, ständigt skrikande, väsande och aggressiv (Dracula ad. 72, Draculas vålnad). I den här versionen förhåller det sig delvis annorlunda. Till att börja med så är han högst charmant som värd. När Harker anländer för att kränga bostad är Dracula högst älskvärd och omtänksam. Guldservis, kycklingbröst med ris och gurka, tokajervin och frukt står redo att ätas av den trötte och hungrige, långväga gästen. Visst är greven lite udda men inte så att man slås av det. Hade man själv befunnit sig i rummet hade man säkerligen ägnat det föga tanke. Excentrisk, östeuropeisk greve. So what?
Den ilskne greven, rovdjuret, visar sällan eller aldrig upp några former av djupare intressen. I Hammer Horrors Dracula (1958) har han kallat till sig Jonathan Harker för att ordna upp och katalogisera det omfattande biblioteket men i övrigt är han blott ett vilt stirrande vidunder på jakt efter blod. Återigen skiljer sig BBC:s version ifrån gängse uppfattning. Dracula visar Harker till biblioteket där han talar om hur mycket han älskar engelsk litteratur. Att han under armen bär en stor upplaga av The Times atlas är obetalbart och högst intressant. Men det slutar inte där. Språkkunskaper och etnologi tillsammans med förmågan att laga god och smaklig spis gör honom till en renässansmänniska i ordets sanna bemärkelse.
Allt det där kommer inte som någon överraskning för mig. Att greven per automatik skulle vara totalt ointresserad av kultur enkom på basis av hans odöda existens framstår som otroligt och uteslutet. Om Varulven saknar förmåga att diskutera politik så är det inte att undra på, han/hon är ju trots allt bara ett djur berövat sina mänskliga drag. Vampyren behåller uppenbarligen sin hjärnas kapacitet, vilket van Helsing så på kornet låter omtala.
-My books tell me that he was an extraordinary man. A soldier, a cunning statesman - no branch of study was too difficult for him. And the power of his brain has survived his death.
Dracula låter också detta skina igenom i hans egna ord.
(Harker) -You must know a great deal of the history of Transylvania.
(Dracula) -All there is to know, I'm afraid. Sometimes, I think, too much.
Detta är det bevis jag sökt. Hjärnans intellektuella kapacitet bevaras in i det vampyristiska stadiet. Det är inget som i fallet Zombien går förlorat. Draculas ilska har naturligtvis att göra med den rovdjursinstinkt han trots allt brottas med men själen och känslolivet är intakt. Hans omtanke om Renfield eller de tre älskarinnorna är otvetydiga bevis på detta. Omtanken om dessa vampyrdamer är slående. I andra filmer är han en kall och hård älskare, labil och rentav livsfarlig. Så inte här. Han uttrycker sin kärlek genom en stor, varm omfamning och ger dem istället för Harkers kropp ett spädbarn han hämtat i en stor kappsäck. (Det senare framstår makabert och vedervärdigt men sådan är vampyrens lag, dennes överlevnad går framför allt annat. Dracula drar ett likhetstecken mellan att människan äter kyckling och vampyren dricker människoblod. Han vill göra gällande att skillnaden är hårfin och visst, i hans värld förhåller det sig av allt att döma på det viset.)
Jag läste boken för tusen år sedan men har bestämt mig för att ta itu med den igen men jag är tacksam över att ha fått ta del av den här informationen i och med den här filmatiseringen. Och kanske är det så att man inte kommer närmre personen Dracula än så här utan att börja fabricera alltför mycket och ge honom drag och beteenden som inte har någon självklar plats eller den minsta uns av trovärdighet, vilket tyvärr är fallet i t.ex. Dracula III - Legacy.
Min mening är inte att försvara Draculas framfart eller att förneka hans uppenbart fientliga och nedvärderande hållning visavi människan som art. Dessa fakta är obestridliga. Emellertid är jag övertygad om att allt har två sidor och att livet inte enbart målas i svart eller vitt. I ytterkanterna är det allt som oftast en grå nyans. Bakom det skräckinjagande yttre finns en människa, en individ som söker förståelse och kärlek som vi alla gör. Tyvärr visar sig Dracula vara obenägen att mötas på halva vägen. I serietidningen Dracula dricker han vid ett tillfälle blod från en get med god behållning. Att det vid detta enda tillfälle får duga som ersättning för människoblod visar att det är blod i allmänhet som gäller och inte enbart människoblod. Kanske är det bara så att hans smak för människor har att göra med det faktum att han själv en gång varit en sådan och förvisst ännu är det. Blodet har en livgivande faktor och han säger själv till ett av sina offer (Mina):
-You are nourishment to me. Blood of my blood. Flesh of my flesh.
Slutsatsen blir att han drivs av tvång snarare än vilja. Det är djupt rotat i honom och som alla mänskliga vanor och instinkter är det svårt att efter 400 år ändra på. Det mänskliga psyket är inte benäget till förändring i det snaraste utan sker långsamt över tid och rum. Mången ett sekel har passerat innan attityder omdanats till det vi idag anser normalt och normalitet är ju per definition majoritetens seder och bruk. Dracula kommer alltid vara en minoritet. Tyvärr tror jag emellertid att Dracula är obotlig. Hans tro på sig själv som Jordens härskare, mörkrets prins, och människans mindervärde är knappast föremål för seriös diskussion. Vi får därför se oss tvungna att leva med och bekämpa det hot han utgör och kanske ter sig den utsikten inte fullt så illa som det i förstone kan tyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar