Den första proggplatta jag inköpte bör ha varit "Fragile" med Yes. Ett vackert exemplar i mint condition med Roger Deans underbara omslag. Jag ska ingalunda påstå att skivans innehåll fyllde mig med odelad glädje eller kärlek. Om sanningen ska fram köpte jag skivan i tron att det skulle vara mer av hårdrock då jag i Metal Hammer's fantastiskt informativa häften om hårdrockens historia kunde läsa om just Yes. Visst "Roundabout" föll mig i smaken men de korta mellanstyckena där bandets medlemmar fick visa sig på styva linan, till exempel "Cans and Brahms", syntes avtändande och gjorde mycket lite för att jag skulle omfamna plattan helhjärtat. Den kändes spretig. I ett för mig nu oförståeligt taget beslut bytte jag denna, och andra skivor, mot pengar eller andra vinyler på antikvariatet "Living in the past". Detta beslut hemsöker mig än idag. (En rolig sak med dessa inbyten var att ägaren, vars namn jag inte minns och heller inte visste då, alltid tog emot alla skivor jag kom in med, dvs alla utom Bad English andra platta, "Backlash". En förunderligt själlös inspelning jag inte skulle rekommendera ens till min fiende.) Dock ska jag öppet deklarera att jag numera älskar "Fragile".
Den brittiska proggrocken har alltid legat mig varmast om hjärtat enär jag finner den vara inte bara kvalitativt överlägsen alla andra länders utan också innehåller en odefinierbar stämning som till exempel den tyska scenen är i avsaknad av. De brittiska öarna uppvisar en mildare form, en sagolik (i ordets rätta bemärkelse) variant av progg vilken å det grövsta faller mig i smaken. Därmed inte sagt att den saknar hårda inslag. King Crimsons "21st schizoid man", Gentle Giants "Plain truth" eller Mogul Thrashs "Sleeping in the kitchen" är alla tunga, aggressiva stycken musik. En klar skillnad jag tycker mig se mellan den tyska och brittiska proggen är väl den förras nästintill obehagliga ilska, exempelvis i Sperrmulls "No freak out". Det är en skitig och rå progg. Väldigt bra men i mångt och mycket väsensskild från den brittiska.
Om nu den brittiska proggen är, i min mening, den absolut bästa så hävdar jag med bestämdhet att den danska ligger på en god andra plats. Grupper som Burnin' Red Ivanhoe, Pan, Hair, Midnight Sun, Old man and the sea, Maxwell Street etc etc har mutat in egna territorium, en bestämd känsla, en bestämd ton som jag får kalla typiskt dansk. Den finska proggen uppvisar också den säregna drag, så ock den svenska och norska, men ingen av dessa är tillnärmelsevis så intressanta på det vis den danska är. Vad det beror på vet jag inte.
Av alla danska grupper så framstår Culpeper's Orchards debutplatta, med samma titel, som inte bara det främsta exemplet på dansk utan också såsom, och kanske framförallt, världsomspännande proggrock. Om nu "In the court of the crimson king" ligger på min förstaplats så kommer Culpeper's Orchard helt klart på andra plats. Det är en i många stycken oöverträffad musikalisk tour de force di kallar't. Om man bortser från de självklara favoritinslagen, hammondorgeln och tvärflöjten, så finns det några andra delar som gör hela skivan så fantastisk. Sångaren är en av dem. Han besitter en rå, opolerad röst, till skillnad från Jon Andersons änglalika kastratsång, som klär hela skapelsen i den skitiga filt jag så beundrar. (2066 & Then, en tysk protoproggrupp, är likaledes skitiga. Också det är en ofattbart bra skiva.) Och så har vi gitarristens sound! Jag får intrycket av att hela instrumentet är strömförande och/eller att förstärkarens membran inte är i fullgott skick. Rysningar och gåshud. Det hela gör att skivan är ett praktexempel på hur riktigt god hårdprogg ska låta.
Gruppen besitter ett fantastiskt sound överlag med de ingredienser som den tidiga (proto)proggen bestod av, dvs lika delar hårdrock och progg, en önskan att lyfta popmusiken ur standardformatet med längre, mer komplexa strukturer. Vissa, som Emerson Lake and Palmer, lyfte in den klassiska musiken i rockformatet vilket jag personligen inte är alldeles lockad av, även om jag gillar det holländska bandet Exception som har samma inrikting. Den klassiska musiken lyser, tack och lov, med sin frånvaro i Culpeper's Orchards musik. Så lyssna bara, för fan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar