Musik berör, oaktat på vilka grunder. Vad som är musikalisk skönhet eller audionom vederstyggelse är i likhet med övriga konstarter en högst subjektiv fråga. Jag vill inte här sätta mig till doms över någon annans smak eller fallenhet enär det synes mig främmande.
För egen del har jag väldigt svårt att se det sköna, oavsett hur man definierar det, i klassisk musik, trots att jag blir djupt berörd av Allegris "Miserere". (Det kanske är, som det svårtydda uttrycket låter påskina, undantaget som bekräftar regeln.) Jag kan ej heller finna att uppstyltade ballader såsom "Det vackraste", skrivna enbart i syfte att framkalla sentimentalitet genom själlös skönsång, överhuvudtaget skulle kunna beröra min cyniskt anfrätta själ.
Om idén att sätta samman en lista över de fem bästa albumen genom musikhistorien skulle födas (vilket den redan har, märk väl) vore jag icke nödbedd att placera King Crimsons "In the court of the crimson king" på första plats. Förutom det inledande spåret "21st century schizoid man" med sitt synnerligen aggressiva riff och distortionsmättade sång, innehåller LP:n fyra spår som alla, var för sig, utgör de vackraste musikaliska uttryck jag någonsin lånat mitt öra till.
Idag satt jag på det överfulla pendeltåget Norrköping-Boxholm, av artighet såg jag mig tvingad att avstå från iPod:ens rogivande vågor till förmån för eventuella samtal med några medlemmar ur min arbetsgrupp. När tåget lämnade Mantorp såg jag min chans och dök in i mina lurar. Valet av spår blev "Epitaph" från ITCOTCK. Jag hävdar ingalunda att den därpå följande upplevelsen är unik för mänskligheten eller min allena. Tvärtom skulle jag vilja hävda att alla någon gång upplevt något liknande. I vart fall skänkte den inledande trumvirveln mig ett lugn som inte ens en burk Stesolid hade kunnat skänka mig i detta brusande folkhav av oljud och flatskratt som fyllde min sfär. Trygg i den säkerhet hörlurarna gav mig seglade jag bort och lät oro, bekymmer och irritation sjunka ned, såsom Vercingetorix en gång gjorde inför den segrande Julius Caesar efter slaget vid Alesia år 52 f.Kr. För sådan är musikens makt i allmänhet, King Crimsons i synnerhet.
"A gentle relief upon a troubled sea, sets thy will and spirit free"
Thomas Fords (1901-1940)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar