Jag känner, märker jag, ett djupt och uppdämt behov av att tala om Black Sabbath. Emellertid känner jag också behovet att fokusera skriften emot andra delar än Ozzy-eran. Alltför ofta hamnar diskussionen eller lovprisandet enkom i de musikaliska trakterna, vilket är en skam kan jag tycka.
När ett band byter vokalist så uppstår ett förvirrat vakuum som efter tid till annan bytes mot den subjektiva attityden gentemot den nya konstellationen. Antingen gillar man det nya eller så låser man fast sig vid det gamla och stannar där. Jag vill inte säga att något av alternativen är felaktiga, endast att det är av vikt att man som lyssnare först hör det nya innan man kedjar sig vid masten och seglar in bestämdhetens solnedgång.
Jag är inget unikum. Inte heller omfamnar jag samtliga nya konstellationer. När Candlemass släppte skivan "Chapter VI" (1995) köpte jag den med all den entusiasm och die hard-mentalitet jag förmådde uppbringa. Ny sångare och till stora delar nytt sound. Jag lyssnade också mycket och länge men kunde bara inte tycka om det. Det var inte bara det att ljudbilden låg långt ifrån det klassiska Candlemass, det var betydligt sämre som helhet. Det jag vill mena är att man som lyssnare bör ge musikens kvalitet en chans. Ibland går det, ibland går det inte. Det vore dock fel, anser jag, att avfärda en ny musikalisk konstellation ännu vandrande med purpermanteln av igår enbart på basis av en ny sångare. (Av detta resonemang vill jag också hävda min avsmak för "kompbandssyndromet". Det vill säga när en medlem förvandlas till gruppen och de övriga reduceras till ett anonymt kompband. Exempel: The Doors eller världens jobbigaste band Jamiroquai.)
Vid tiden för Black Sabbaths album "Born again" (1983) bestod bandet till 3/4 av den klassiska sättningen Butler-Iommi-Ward. Ny vokalist: Ian Gillan från Deep Purple. Ett oväntat val men, som Gillan själv sagt vid något tillfälle, där ser man vad alkohol kan ställa till med.
Skivan är generellt ansett som inte bara Sabbath's sämsta album utan också som en av hårdrockens mest löjeväckande album. I beg to differ. (Så fick jag det sagt!) Jag kan hålla med om att skivan knappast är den klassiker den kunde blivit men så dålig är den inte. Faktum är att den besitter en mängd förtjänster.
En kritik jag hört är att "Gillan's bluesy style and humorous lyrics were completely incompatible with the lords of doom and gloom" (http://www.allmusic.com/) men det är helt fel. Black Sabbath var/är i grund och botten sprungna ur den högljudda bluesrock som framträdde i England på 1960-talet. Deras första platta är full av bluesighet, såsom också deras senare. Bluesen lämnar aldrig Iommis riffande eller soloeskapader, detta trots att musiken förändras. Men det spelar mindre roll i sammanhanget.
Det som slår mig mest när jag understundom lyssnar på skivan är dess nästan oöverträffade ominösa stämning och ljudbild. Iommis gitarr har aldrig låtit så djupt avgrundslik, så olycksbådande som på "Born again". Det är ljudet av undergången som strömmar ur högtalarna. Jag älskar det ljudet, förmodligen till del framkallat av phaserpedalen.
Låtmaterialet då? Det finns en handfull låtar jag ständigt återkommer till när jag lyssnar på "Born again". Förutom titelspåret, vilket är fantastiskt stämningsfullt, älskar jag "Disturbing the priest" och "Zero the Hero". Två riktigt tunga låtar som bär skivan på sina axlar. "Trashed" är en snabbare affär vars ljudbild får mig att tänka på en orolig mage. (Vanligtvis ett obehag men så icke här.)
Om man gillar Black Sabbath tycker jag man kan ge den här skivan en chans till. Dess dåliga rykte är betydligt överdrivet och jag vill slå ett slag för en omvärdering av denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar