Jag såg i lördags en amerikansk dokumentär om vampyrer på film. Dokumentären var typiskt amerikansk vilket innebär att den missade målet något vad gäller vampyrens natur. Låt mig förklara...
I dokumentären restes hypotesen eller tanken att exempelvis Dracula är det monstrum han är på grund av samma problem Highlander har, det vill säga att man under ett flera sekler långt liv hinner se alla man älskar dö med resultatet att man blir mycket ensam. Ja, naturligtvis, men i Draculas fall kan jag inte ens hålla med om jag så låtsas.
Som vi alla vet är greve Dracula känd som en kall, onsdskefull (kan emellertid debatteras) jägare, en människans nemesis. En blodtörstig tyrann. Men inte fan är det för att hans älskade dör ifrån honom.
I filmen "Dracula - Prince of darkness" har han faktiskt en tjänare, i "Nosferatu" har han Renfield, i "Scars of Dracula" en älskarinna (av någon sort). Dessa följeslagare till trots fortsätter Dracula vara en väsande, lättirriterad varelse utan andra intressen än att dricka blod, eller som i "Nosferatu" också sprida pesten av någon outgrundlig anledning.
Dracula är den han är på grund av sin rovdjurslika natur. Som en följd av detta kan man ifrågasätta hans egentliga ondska. Är han snäll? Nej, men det är ju inte Hajen heller. Greven skiljer sig föga från andra rovdjur i den bemärkelsen att offret saknar andra värden än som mat. Vem har hört talas om ett lejon som slår sig ihop med en zebra? Varför skulle Dracula slå sig samman med en människa? Trams!
Resonemanget i dokumentären gjorde mig ganska irriterad. Dracula needs no man! Eller kvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar