Anthem 1984

Jag är svag för konceptlattor, det är jag verkligen. Det finns något värdigt, suggestivt och spännande i en musikalisk tolkning av en händelse (påhittad eller reell) eller litterärt verk. Och det finns ju så många konceptplattor som är genuint bra men också andra som kanske faller platt på grund av sin tyngd. Emellertid är Anthony Phillips musikaliska tolkning (1981) av Orwells 1984 en av de mer lyckade i genren. Det är ett fascinerande synth-landskap han målar upp, på en gång pompöst (som de flesta gamla proggmusiker) men ändock luftigt och lätt, som en platta av Tangerine Dream från samma tid. Till skillnad från de tidigare alstren från Phillips så är Genesis-dragen helt borta (han spelade keyboard med grabbarna fram till Trespass år 1970, för övrigt en alldeles utmärkt platta). Sagans tongångar, vilket kanske låter en smula oprecist, är mildrade och ersatta av en kylighet som naturligtvis passar romanen och dess innehåll mycket bra. Och hur mycket jag än gillar hans tidigare skivor framstår 1984 som hans kanske bästa, mest koncisa verk.

Vida vyer

Jag står under ett träd

med Horisonten framför mig.

//Bergamott Hansson, 1950

Kreti och Pleti - ja dom ja

Drama (1980) är en sjukt stabil platta, varje gång.

Let no man steal your thyme

Tid efter annan blir det så tydligt. Tiden öppnar upp sina valv och låter mig hänförd känna på dess innehåll, stryka med fingrarna över det som var, förnimma dess ande, beakta och betrakta dess obändiga flöde. Mina nervbanor kopplas samman med ett urtida nätverk, enormt i omfattning. Det låter mig bli ett med tiden och jag övergår i ett oberoende av den, jag blir tidlös. Barriärerna löses upp, dimmorna lättar och tankarna klarnar. Där det var grumligt blir det uppenbart.

Jag lämnade mitt hjärta på en plats jag besökte. Tydligast blev sinnesförnimmelsen just där, precis där mitt hjärta nu vilar och väntar på mig. Bidar sin tid och symboliserar på sitt sätt en skickelsediger profetia, mitt slutliga öde. Jag behöver bara blunda, så är jag där. Utan ansträngning men sällan utan gripande sinnesrörelse förflyttar jag mig mellan tid och rum, fram och tillbaka. Jag är tidlös i mitt förhållande till omvärlden, jag är Världens äldste son.

Tippett-ippe-tipp-tapp

Jag har skrivit en del om min fäbless för jazz-rock och det är sant att jag finner outtömlig njutning i mycket av vad den genren bjuder från sitt fruktfat. Till viss och inte omistlig del av denna kompott hör jazzens improvisationsteknik som, hur det nu än skulle förklaras i musikaliska termer, gifter sig så utmärkt med rockformatet. Mötet där emellan blir oftast något alldeles speciellt. Jazz-rockens storhetstid sammanföll till inte så ringa del med proggens dito, det vill säga slutet av 1960- och början på 1970-talen, vilket ger mig anledning att placera de två genrerna i samma rum. Kongressmedlemmarna delar så otroligt mycket med varandra. De utgör alla delar av den progressiva musikens bridge-blandning i någon mening.

1971 slog 50-mannagruppen Centipede till med jazzpianisten Keith Tippett i spetsen och spelade in ett ambitiöst konceptverk som vältrade sig över ett helt dubbelalbum. Förutom Tippett inkluderade gruppen framträdanden av Mike Patto och Julie Tippett och Robert Fripp vred och slet i rattarna i kontrollrummet. Ambitiöst är bara förnamnet. Skivan har trots ett närmast totalt ogillande av dåtiden fortlevt som något av en klassiker i sin genre. Det är gott nog och lätt att begripa. Musiken framstår som ett magnum opus där jazz och rock möts i fri lek i gymnastiksalen. Det är imponerande och intressant att ta del av men jag ska inte påstå att jag till fullo eller alls begriper musiken som helhet, fyra stycken som alla rör sig kring 20-minutersgränsen. Det är kaotiskt och disparat. Känslomässigt påminner det om CCS men musikaliskt är det långt ifrån varandra. Emellertid är skivan inte enbart ett kaotiskt muller, det är ett fenomen i huvudsak kopplat till styckena 1 och 3. De övriga spåren är mer lyssningsbara i bemärkelsen melodiska och för mig är det de styckena som är absolut bäst i sin brittiska, jazz-proggiga kostym.

Hela verket är fast förankrat i tiden. Det är 1971 med den tidens nästan anarkistiska förhållningssätt till musiken, att allt var möjligt, oavsett hur konstellationen eller visionerna såg ut. Jag vill knappast påstå att den inställningen försvunnit eller mattats av. Visionerna kvarstår alltjämt, det ska framhållas, men det synnerligen framträdande inslaget av pompöst storhetsvansinne och de storslaget grandiosa förutsättningarna för Centipedes skiva Septober energy är representativt för en tid då skivindustrin verkar ha varit lika öppna och pårökta som musikerna själva. Det kan låta elakt att säga så men det är sagt med kärlek och ett mycket milt leende.

Concerto for jazz/rock orchestra

Femtonåringen i mig må sucka, himla med ögonen och nervöst fingra på stopp-knappen men nu sitter han här, pojken som hunnit bli trettiofem år, och triumfatoriskt gungar till en samling fusion-plattor med bassisten Stanley Clarke. Det är visserligen inte så särskilt märkvärdigt, snarare är det ett naturligt steg. Jag vägrar kalla det mognad eftersom det antyder att viss musik och/ eller annan kultur inom sig bär en frukt som enbart kan uppskattas om du uppnått en viss ålder alternativt en samhällsställning som kräver ett idogt och uppskattande nickande till Arnold Schönberg. Jag vill snarare se det som en progression. Emellertid! Fusion är alltjämt djupt förknippat med musikgymnasister och musikaliska krumbukter och vågspel snarare än musiken som sådan. I vart fall är det min uppfattning. Med Stanley Clarke förhåller det sig annorlunda. Hans musik är funkig, skitig och svängig. Nog för att karl'n kan spela bas men hans avsevärda talang övergår aldrig i ett poänglöst drönande, ett intrikat new age-fipplande som aldrig lyfter. I vart fall inte från min landningsplatta.

Kan du vara lite tyst, va?

Det framstår för mig som en självklarhet och obestridligt faktum att In a silent way (1969) är, i subjektivitetens och inte provokationens namn, överlägsen Kind of blue (1959); detta trots att de två på samma gång tycks omöjliga att jämföra men av för mig givna och självklara skäl är syskonplattor i någon mening. De framstår som ett generationsskifte där ena foten står fast rotad i det som var och den andra tagit ett djärvt kliv in i framtiden. Därför är det mig en sann glädje att lyssna till Miles Davis sista studioplatta, Get up with it (1974), innan han försvann in i en tystnad som varade i över sex år. Min kärlek till In a silent way är och har alltid varit omedelbar. Det är den första jazz-platta jag verkligen kom att omfamna med sin mjuka, gungande monotoni som svänger så djävulskt. Inledningsspåret på Get up with it är inte olikt soundet på tidigare nämnda platta. Om In a silent way kännetecknades av ett mjukt, inpsirerat och kärleksfullt musikantskap är He loved him madly en kuslig variant av detta. Miles orgel-spel ligger som en oroväckande slöja över ett stycke som sträcker sig över 30-minutersgränsen och framstår som soundtracket till en skräckfilm, en vision av paranoia och utbrändhet. Det mjuka i In a silent way är som bortblåst, nedbränt och raserat. Kvar finns ett bitvis dissonant skal där ett krälande groove återfinns, gömt under Davis orgel och spöklikt, ömtåliga trumpet. Och någonstans är det så förtjusande alltsammans. Den smygande tvärflöjten fungerar som en smekande salva och förvandlar stycket halvvägs in från att vara ett alltigenom kusligt landskap till en fridfull fristad, kännetecknad av ett högst bräckligt lugn. Det är stämningsfullt, svängigt och outsägligt vackert.

The blues had a baby and they called it Rock'n'roll. (Okej?)

Mitt hjärta slår för funken, hur sporadiskt det nu än är. Jag är inte stöpt i funk, jag andas det inte och jag lever inte i det. Däremot omfamnar jag den stundtals intensivt och djupt. Det är inte i första hand den klassiska funken, Sly Stone eller James Brown, utan jazz-funken såsom Miles Davis levererar den. Under den senaste veckan har jag givit mig hän och ihärdigt lyssnat på Davis Agharta (1975) som jag finner oändligt njutbar. Det är jazz-funk så obändig som ett hunnernas fälttåg, svepande och krossande. Jag är i ärlighetens namn inte särskilt förtjust i Kind of blue, som så många andra är. För mig är det bara jazz, hur konstigt det än må låta. För mig har jazzen alltid varit som bäst i symbios med andra stilar såsom rock eller funk. I mötet mellan dessa föds en fantastisk skapelse vars exakta beståndsdelar jag inte förmår analysera och kanske är det lika bra. Insikten kom med jazz-rockarna Blood, Sweat & Tears New city (1975) och jag som 13-åring fann ett nytt universum som gradvis förde mig mot Miles Davis In a silent way (1969), Tribute to Jack Johnson (1970) och Live-Evil (1971). Det som tilltalade mig, och fortfarande gör så, är att inspelningarna saknar jazzens men också den senare fusion-rörelsens finlir och banar väg för det råare soundet i rockmusiken. Resultatet är inte Chicagos ändå väna jazz-rock utan ett i det närmaste kaotiskt ljudlandskap, sammanhållet genom repetofunkens allomspännande nät. Och detta utan att förlora fokus och förirra sig ut i ett träsk av oljud, omöjlig att penetrera. Jag hyser en tacksamhet för Davis musikaliska exkursioner och visioner. De ger mig ett rum att vistas där den totala friheten råder, klädd i den hårdaste funk som den här världen förmått presentera och jag är så lycklig.