Shock wave

Det är inte sällan djärva musikaliska kliv resulterar i ett minskat åhörarintresse och begynnande nedgång i såväl skivförsäljning som kvalitet. Inte alltid men det sker titt som tätt. Jag är absolut ingen motståndare till utveckling, progression, men det bör, i mitt tycke, ske med viss naturlighet, inte tvunget och forcerat.

En musikorkester, vilken kan uppvisa ett liv spännande över ansenlig tid, anses inte sällan ha gjort sina bästa plattor i början av karriären. För mig innebär det att exempelvis (gruppen) Dio, Deep Purple eller Blue Öyster Cult framburit sina bästa alster under början av sin existens. Ett lysande undantag i sammanhanget är dock Saxon som med "Lionheart" (2004) släppte sin starkaste och mest konsekventa platta någonsin och det är inte dåligt, 25 år in i (bergochdalbane-)karriären.

Ofta tar grupperna felaktiga beslut kring nästa plattas inriktning i så mening att man förtvivlat försöker hålla sig á-jour med ungdomens smak. Det resulterar alltför ofta i krystade försök att låta som man tror sig veta att man bör. Återigen är Dio ett praktexempel. Efter den mer eller mindre lyckade "Lock up the wolves" (1990) gav man sig i kast med kantig metal med industri-smak. Misslyckat? Jodå, absolut. Det betyder inte att skivorna i sig, framförallt "Angry machines" (1994) är gräsliga eller dåligt gjorda, de funkar bara inte i sin kontext. Dio gav bort alltför mycket av sina signum till förmån för en missuppfattad och missriktad uppdatering av sin musik.

Detsamma kan sägas om en av de värsta comebackalbumen någonsin: "Dehumanizer" (1992).

Black Sabbath tog åter Ronnie James Dio till vokalist efter 1983 års ilskna uppbrott och beslöt sig för att spela in en ny platta. Återigen, musikantskapet kan man inte klandra, det musikaliska innehållet har mycket att kritisera. Bandet krystar sig bajsnödigt och rådvilla igenom en bukett sånger, befriade från det mesta av musikalisk skaparglädje och egentlig entusiasm. Det smärtade ett tonårshjärta att se sina hjältar förnedra sig själva på det viset. Det smärtade också ett tonårshjärta att hårdnackat försöka försvara ett album brukande lögn och tvetalan, ety intet kunde förmå mig att älska "Dehumanizer".

Jag tror att de flesta hyllar Black Sabbaths första fem eller sex plattor som de absolut bästa under deras nu 40-åriga karriär. Det finns också en stor bas för de som gillar Dio-eran. Därefter går det väl lite nedför även om man oftare än man kan tro stöter på folk som, precis som jag, tycker att Sabbath inte gjort en i egentlig mening dålig platta förrän 1992 års ovan nämnda alster "Dehumanizer". Jag tycker till och med att "Born again" (1983), en av hårdrockens mest utskällda och bespottade verk har sina förtjänster. Men det är inte den jag vill belysa.

1978 var Black Sabbath ett band i djupaste misär. Alkohol och droger parat med inre konflikter kring musikalisk riktning började slita bandet i trasor. Ozzy Osbourne hade redan 1977 hoppat av och ersatts med Savoy Browns Dave Walker. (En utsökt version av "Junior's eyes" med honom på sång ger blodad tand att höra mer, trots att inget mer finns att höra.) Dock återkom Ozzy 1978 för inspelningen av albumet "Never say die".

För många, en gång inkluderande mig själv, är "Never say die" (1978) ett av Sabbath's sämsta album, ett förvirrat hopkok av progg, jazz och hårdrock, kryddat med blås och synthar. För inte så många år sedan var Ozzy-eran för mig slut i och med den utmärkta "Sabotage" (1975). Därefter förföll bandet snabbt till en sönderdrogad skugga av sitt forna jag, styrt med strama tyglar av gitarristen Tony Iommi. Dios entré förändrade allt och bandet lyckades gjuta liv i ett av hårdrockens stora skämt.

Att jag är en stor beundrare av Black Sabbath är allom bekant. Visst hyllar jag de första fem, sex plattorna utan förbehåll men jag vill också slå ett slag för "Never say die" som de facto utvecklats till att bli en av mina absoluta favoritplattor. Kanske sätter jag till och med den högre än "Vol. 4" (1972), hur genial jag än anser den vara.

"Never say die" är en ytterst ilsken skiva under det välproducerade skalet. Ilskan och frustrationerna bryter igenom konstant. Och visst är det en till synes förvirrad skiva. Det liknar inget annat de gjort, vare sig förr eller senare. Och visst märks Iommis önskan att dra soundet mer åt det progressiva hållet, en riktning de redan börjat styra åt på "Sabbath, bloody sabbath" (1973) och med bravur utvecklade på "Sabotage". På "Never say die" blir det än mer tydligt, än mer polerat. Där finns förvisst tyngd, men inget som påminner om soundet 1970-1975.

Materialet är fantastiskt starkt och konsekvent. Titelspårets frenesi avlöses av en samling mörka stycken vilka i mina öron ger en återklang av det sena 70-talets grå och kalla atmosfär, där punkvågen rasade med full styrka, ett stenkast från 80-talet och en långsamt tilltagande hårdhet i samhällsklimatet.

Kanske läser jag in för mycket i skivan. Kanske inte. "Never say die" är i vart fall för mig inte bara en värdig svanesång för Ozzy-eran utan också en av mina absoluta favoriter i den digra katalog som utgör Black Sabbaths diskografi.