Att Black Sabbath, under namnet Heaven and Hell, ska släppa ett nytt alster i slutet av april resulterar inte per automatik i odelad glädje och ohöljd förtjusning, men ej heller i förtvivlan eller ilska. Problemet ligger snarare i den skepsis jag känner inför det professor Doom och hans hejdukar kokar ihop enligt gammalt hederligt mönster, om än ett förvrängt och ur minnet återskapat mönster. Jag tror mig ana hur slutresultatet kommer se ut, eller låta sig höras. Kakan kommer vara mastigt tung men kanske också lite fadd i smaken. Det är inte säkert jag tar om. Den första biten räcker mer än nog.
Vad bygger jag då detta på? När Black Sabbath släppte samlingen "The Dio years" för några år sedan passade de på att slänga med tre nya låtar: "The Devil cried", "Shadow of the wind" och "Ear in the wall". Det är inte så mycket det att låtarna är värdelösa, för det är de inte. Den samlade expertisen i gruppen är så begåvad att det vore felaktigt att förkasta de tre låtarna som äppelskrottar. Emellertid doftar de av "Dehumanizer" och allt det som gjorde den skivan till något annat än den storstilade comeback jag förväntat mig. Det är tungt. Förbannat tungt och mörkt, djävulskt och doomigt. Iommi's riff är feta, Dio's sång oklanderlig, Appice's trumspel precist och hårt och Butler's bas puttrar på bra. Men!
Det som gjorde Dio-erans två studioalster så fantastiska var att de var ett amalgam av det Sabbath alltid stått för men också Dio's omisskännliga öra för melodier och trevliga hårdrockstexter. Tungt men melodiöst. Nu känns det, ända sedan "Dehumanizer" och Dio's egna plattor efter "Dream Evil", jämntjockt. Inte dåligt men heller inte särskilt upphetsande.
Jag uppskattar Dio & Co.'s progressiva tänkande. Att sitta och mala i samma kvarn om och om igen, att ständigt rapa upp samma skiva gång efter annan är naturligtvis inte önskvärt från något håll. Jag vill INTE ha en nyinspelning av "Mob rules" och ingen ny "Holy Diver". Vad vill jag ha då? Om det inte duger det de gör, vad ska de göra för att tillfredsställa mig? Bra fråga, säger jag. Det är inte okomplicerat. Kanske saknar jag bara det gamla 80-talet med sina nitar och drakar, neonflimmer och Dee Sniders nedfilade tänder. Eller också vill jag se ett Sabbath som bygger sina låtar på tyngd och det enorma sväng som de åstadkom 1970-1982. Är det för mycket att be om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar